Snart börjar det nya riksdagsåret med att statsministern presenterar sin regeringsförklaring och snart därefter lämnar regeringen sitt viktigaste styrdokument i budgetpropositionen.
Det är nog ingen kvalificerad gissning om man antar att rubrikerna även denna gång kommer vara jobb-politik. Den borgerliga regeringen har i retoriken framställt det som att nära nogall politik är inriktad på att bekämpa arbetslösheten och skapa nya jobb. Det är därför intressant att jämföra statistik från juli 2006 (med s-regering) och siffrorna i juli 2011 efterknappt fem år med borgerlig regering. Enligt uppgifter jag hämtat från SCB har sysselsättningen ökat med 164.600 och det är ju bra. Men samtidigt har befolkningstillväxtengjort att arbetskraften ökat med 198.200, detta får till följd att den öppna arbetslösheten ökat med 33.600 personer sedan 2006. Sysselsättningsgraden har minskat med 1 procentenhet till 68 procent och särskilt märks det i långtidsarbetslösheten som ökat med 30.200 till 111.400 personer. Den massarbetslöshet och enorma utanförskap som basunerades ut av den dåvarande borgerliga oppositionen under valrörelsen har således förvärrats.
Regeringens enda använda instrument i jobb-politiken har varit skattesänkningar. Man har antagit att detta skulle leda till ökad arbetsvilja och utbud på arbetsmarknaden.
Skattesänkningarnas orättvisa fördelningsprofil, mest åt höginkomsttagare och förmögna har inte stimulerat efterfrågan så som man antagit. Istället har finansieringen av skattesänkningarna gjort att den generella välfärdspolitiken raserats. Försämringarna av arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring har gjort att många står utan försäkring och för de flesta löntagare har försäkringens villkor ändrats från inkomstbortfall till grundtrygghet.
Välfärden har offrats för skattesänkningar, med argumentet att fler jobb skulle skapas.
Resultatet har blivit det motsatta, ökad arbetslöshet och större otrygghet.
Skattesänkningar i storleken 100 miljarder har naturligtvis också fått stor påverkan på denoffentliga sektorns ekonomi. I en tid vi kunde haft möjlighet bygga vårt land starkare för framtiden har resurser använts till skattesänkningar istället för investeringar. Trots massarbetslöshet har många företag brist på utbildad arbetskraft genom de neddragningar som varit inom utbildningsverksamhet. Tillväxtregioner kan inte utvecklas i önskad omfattning genom brist på hyresrätter till följd av det borttagna produktionsstödet. Investeringar och underhåll av vägar och järnvägar är kraftigt eftersatta i förhållande till behoven.
Vi hade haft möjligheter att driva en annan politik som inneburit både investeringar i tillväxt och välfärd. Alliansregeringen tappade båda frågorna, det är deras verkliga resultat.
Om detta börjar man kanske få en insikt när man nu vill skjuta på det femte jobbskatteavdraget.
Hela inriktningen på skattesänkningarna sades ju vara att stimulera ekonomin och få fler i arbete.
Det är väl nu om någonsin det behövs politik som motverkar krisen, men uppenbart tvekar man inför den egna medicinen. Kanske är det så att man aldrig trodde på politiken utan det var en omskrivning för att inleda ett systemsskifte mot en bantad och omvandlad välfärdsstat.
I det avseendet har man uppnått sitt mål.
PETER PERSSONsocialdemokratisk riksdagsledamot
Jönköping