Är vi svenskar för fega för att våga kräva? | Höglandsnytt
Ledare

Är vi svenskar för fega för att våga kräva?

Är vi svenskar för slappa och för mesiga, vågar vi inte ställa krav och gripa in av rädsla för att kallas rasister. Har allt gått överstyr utifrån vad som händer på Herrgården i Rosengård, Malmös getto, där inga lagar längre råder?

Har vårt Sverige som vi länge sett som ett föregångsland i stället blivit ett land som många utnyttjar och skrattar bakom ryggen åt. Eller har Sverige tagit sig vatten över huvudet och låtit allt styras av slumpen, när det gäller såväl invandringen som kriminaliteten?

 

Tillåter vi räddhågat den procent av befolkningen som förstör, utför kriminella handlingar, inte bidrar med något, att förstöra för alla dem som gör vad de kan för landet som sådant? Det gäller såväl invandrare, nya svenskar, som dem som levt här i traditioner bakåt.

 

Efter att en tid ha följt brandkårens och polisens riskfyllda arbete inne på Herrgårdsområdet i Rosengård, där anlagda bränder, stenkastning och förstörda fordon var och var annan dag kostar det svenska samhället enorma pengar i bara utryckningar.

 

Då kan man undra – har det inte gått för långt när både brandkår och polis nu vägrar rycka ut till de anlagda bränderna av fara för sitt eget liv och stora materiella skador.

 

Politikerna i Malmö eller i Sverige i övrigt, har inga samlade grepp att komma med. Någon tycker si, någon tycker så, andra tittar räddhågat åt andra håller och hoppas att de löser sig dem förutan.

 

Nu har några av de boende i området tröttnat, familjer som fått andas in röken från bränderna, oroats för att bli innebrända, eller för att deras barn ska utsättas för repressalier om de vågar vittna mot dem som tänder eld. Flera har själva hotats av stenkastning då de försökt stoppa skadegörarna.

 

”Utvisa de familjer vars barn kastar sten, ge dem strängare straff och dra in deras socialbidrag,” är några av deras förslag.

 

I ett elvapunktsprogram har de pekat på vad de tycker att man borde göra.

Mycket handlar om att komma in tidigt i skolan och lära barnen respekt och att föräldrarna håller bättre koll på sina barn. Sätta upp övervakningskameror ett annat.

 

De föreslår att socialbidragen dras in, eller att de föräldrar vars barn håller på med skadegörelse och kastar sten få betala böter för dessa.

 

Mycket handlar om att gripa in hårdare, ge stränga straff, låta stenkastarna jobba eller jobba i olika projekt.

 

Men man har också förslag på att samla de boende till en demonstration mot våldet, skapa en hemsida där de boende själva kan skriva om problemen och försöka komma med lösningar.

 

Man kan även tänka sig att räddningstjänsten skickar ut broschyrer till hushållen med information om hur de arbetar. Ett annat förslag är att låta äldre killar som lämnat kriminaliteten bakom sig arbeta med och bli förebilder för de yngre som nu håller på med kriminella handlingar.

 

Genomgående är det hårdare tag som gäller, att våga se, att våga göra något, att vilja hjälpa polisen och brandkåren, att vara ute mera om det behövs, men att man inte vågar som det nu är. Alla vet vilka som kastar sten, men man väljer att titta bort.

 

De berättar om en far till en son som tillhör stenkastarna som är rädd för sin egen son, att denne ska döda honom. Hur har det kunna bli så här att ett tiotal killar har kunnat ta över ett helt bostadsområde, undrar de självkritiskt, i en artikel i sydsvenskan.se.

 

De tror inte på trångboddheten, dåliga lägenheter, arbetslöshet eller traumatiska upplevelser. Det vore alldeles för enkla förklaringar, de flesta har det likadant utan att vara kriminella, menar de.

 

De enas till slut om att det är dålig uppfostran som kan ligga bakom, att det är det ”slappa svenska systemet”, som lär barn att springa till socialen så fort föräldrarna höjer rösten.

 

Så vad kommer att hända i Rosengård och i övriga samhället.

 

Är vuxenvärlden för slapphänt, har för lite tid och intresse för att vilja/våga ta tag, tror vi att det löser sig om vi stänger dörren och inte vågar se?

 

Finns det en lösning och vem kommer i så fall med ”colombiägget,” lösningen som alla väntar på?

 

Sverige ska alltid vara med där det händer något, gå på den röda matta, skaka händer och lova ställa upp, med pengar, med vapenmakt och materiella tillgångar.

 

Det är alltid på någon annan plats som svensken gör sig bäst, lovar mest, marknadsför sina tillgångar och sitt know how.

 

Men innanför Sveriges gränser tar krafterna slut, där råder det kaos, folkhemmet är nerrustat och ingen vet från dag till dag vad man lovat som politiker. Ju närmare valet man kommer desto mera hötappar finns det att springa emellan.

 

Så vem bryr sig om bekymret på Rosengård, när väljarstödet hoppar som loppor från den ena dagen till den andra.

 

Det fortsätter att brinna på Ramels väg på Herrgården i Rosengård, natten till måndag den 4 maj, sattes tre bilar på två ställen i brand. Bränderna spred sig då bensin rann ut i väntan på att räddningskåren inväntade poliseskort.

 

Flera kringboende samlades vid platsen, men dock inga stenkastare. Det var strax före midnatt som SOS-larmet kom från oroliga i området. Det tog tio minuter för att få polis och räddningstjänst på plats, men bränderna kunde släckas snabbt.

 

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook