Det svenska samhället har under de fyra senaste åren minskat det som i dag heter särskilt boende för äldre med 13 5000 platser. Detta presenterade (SPF) Sveriges pensionärsförbund i en utredning på tisdagen.
Många äldre känner sig isolerade och otrygga. De sitter ensamma hemma utan att komma ut, äter dåligt och mår allmänt dåligt. De flesta får mat hemkörd för en vecka i taget, mat som lagats centralt för att tas fram och värmas av den gamle.
Att klaga och ansöka om ett passande boende för den gamle och svage hjälper inte. Det är bara de som är väldigt dementa och sjuka som beviljas plats. I stället får de gamla sitta kvar bakom sina fyra väggar, äta sin ointressanta mat och hoppas på att hemtjänsten springer förbi, Det är vad man kan man utläsa av utredningen.
Detta händer i en tid då pensionerna sänks och rikets finanser flödar ymnigast i makthavarnas lönekuvert. De äldre lever längre, blir vårdkrävande och oönskade och får leva sina sista dagar i ensamhet eller i bästa fall hopbuntade på någon institution. Cirka 40 procent av de svenska kommunerna har inte tillräckligt med särskilda boendeplatser för sina gamla och framförhållningen när det gäller att planera och bygga ändamålsenliga äldreboenden är dålig.
Kommunerna förlitar sig allt mera på att de äldre klarar sig själva, att anhöriga ställer upp och att den allt mera åtstramade hemtjänsten medarbetare springer runt tills de stupar. Att klaga hjälper inte. Allt fler talar om ättestupan som en allmän företeelse i det 2100e århundradet.
Här är några närliggande exempel på hur äldrevården fungerar eller snarare inte fungerar.
I Linköping riskerar nu flera anställda på ett kommunalt servicehus att stängas av från sina arbeten. Anledningen till detta att personalen dagen före midsommarafton ringt inte mindre än sex gånger till en äldre kvinna som man hade om hand, utan att få svar.
Men ingen ansats gjordes att kontrollera vad som kunde ha hänt kvinnan. Först på midsommarafton hittades kvinnan, svårt medtagen, men vid liv – hon hade drabbats av stroke.
Tidigare har tre åldringar i Linköping avlidit på grund av slarv med rutiner kring larm och telefonservice.
I Tranås tvingade kommunen en 85-årig kvinna att bo hemma med bruten arm. Kvinnan hade av läkare förordats ett korttidsboende, men kommunen vägrade och skyllde på platsbrist och handläggningsrutiner.
Natten till midsommarafton ramlade den 85-åriga kvinnan, som av dottern beskrivs som sjuklig och svag, i sitt badrum och skadade ena armen Hon blev liggande på golvet, fönstret var öppet och hon frös.
Omtöcknad kunde hon efter en stund larma hemtjänsten. Personalen konstaterade att inget var brutet, lade kvinna i sängen och åkte vidare. På midsommaraftons morgon ringde kvinnan till anhöriga som skjutsade in henne till Höglandssjukhuset i Eksjö.
Där konstaterades att hon hade ett brott på överarmen. På sjukhuset fick hon inte stanna då inga vårdplatser fanns för armbrott. Vårdansvaret låg på hemkommunen, sa läkaren, och föreslog korttidsboende så länge kvinnan inte kunde ta sig ur sängen eller själv sköta sina toalettbesök.
Återkom på måndag, sa kommunen och tyckte att det fungerar bra med hemtjänsten. På måndagen var kommunens besked att kvinnan måste ställa sig i kö för ett korttidsboende.
I början av juni skickade personalen på ett äldreboende i Sävsjö ett brev till politiker och tjänstemän där man klagade på arbetsbelastningen. De undrade över vad som förväntades av dem – vilken vård de skulle utföra.
”Hur ska vi kunna vårda dementa, psykiskt sjuka, strokekpatienter, palliatativvårdspatienter och vanliga friska?” frågade de sig.
Man konstaterade att vårdtyngden ökat vart eftersom vårdtagarna var i allt sämre skick, samt att man förutom arbetet inom vårdboendet även skulle ha tillsyn ute hos vårdtagare i olika hem.
De menade att de äldre inte fick den vård och omtanke de skulle behöva och har rätt till. Man konstaterade också att många vårdtagare inte fick mat på upp till 16 timmar. Man undrade om detta var att betrakta som ”etiskt riktigt och värdigt?”
Något svar på detta har ännu inte getts av de styrande till personalen. Enligt uttalanden i pressen säger man i stället att ”skrivelsen inte stämmer med verkligheten,” man hänvisar i stället till den så kallad vårdtyngdsmätningen, som m man gör två gånger om året.
Utvärderingen av denna är ännu inte klar. Frågan är vad man kommer fram till och vad som sedan händer rent konkret för de äldre och för personalen.
Hur politiker tänker är inte alltid lätt att förstå, de kommunala irrgångarna är många och svårtydda, där målen är otydliga och kortsiktiga.
I Sävsjö kommun med dess dryga 11 000 invånare styr kristdemokraterna, som man säger ”tillsammans” med de övriga partierna. Tanken är nog att kommuninvånarna ska må bra och ha det bra.
Man pratar om den barnvänliga kommunen. Man pratar också om att de gamla ska må bra och känna sig trygga. Bra slagord som kanske inte alltid är så lätta att leva upp till.
Man kan här tala om begreppsförvirring. I januari i år lade socialdemokraterna en motion i kommunfullmäktige, där man ville ge kommunstyrelsen i uppdrag att undersöka och planera en bostadsbyggnation för äldre. Likaså skulle tomtmark reserveras för kommande boenden för de äldre.
Förslaget var att det skulle byggas ”seniorbostäder” i Sävsjös centalort då övrigt lägenhetsbestånd mest bestod av hyreshus utan hiss och med små hygienutrymmen.
När motionen under våren stötts och blötts mellan kommunstyrelsens arbetsutskott och planeringesavdelningen presenterades följande slutresultat vid kommunfullmäktiges sammanträde den 26 juni.
För att möjliggöra en fortsatt inflyttning till kommunen och skapa förutsättning för företag att rekrytera medarbetare krävs fler boendemöjligheter i kommunen och i synnerhet i sävsjöområdet. Allt fler efterfrågar idag så kallade +bostäder, som ska vara lättskötta, ligga i ett plan och vara lämpliga att flytta till när man vill sälja sin villa och kanske slippa arbetet med en stor trädgård.
Kommunfullmäktige beslutade därmed att socialdemokraterna motion skulle anses vara besvarad.
Samtliga partier ansåg sig därmed nöjda, även socialdemokraterna.
Tala om begreppsförvirring. Vart tog de gamla och orkeslösa vägen, för dem som det planerades att bygga seniorlägenheter i januari. Föll de handlöst utför ättestupan till förmån för nyinflyttade kommuninvånare, eller pigga 50-plussare som vill leva livets glada dagar i marknära +bostäder?
När ska nu de ensamma, de sjuka och orkeslösa, som inte kan eller vill bo kvar i sina oanpassade bostäder, kanske tre trappor upp utan hiss bli ihågkomna?
Frågan är om de ska räknas som kommuninvånare, där kommunen tar sitt ansvar, eller om de ska tas om hand av anhöriga, ideella föreningar, och privata byggherrar som ömmar för de gamla.
Detta händer i en tid då det är trängsel i media och framför tevekamerorna om vilken politiker som kan le bredast och lova mest.
Som han Churchill skulle ha sagt – Aldrig har så många lovat så mycket och tänkt hålla så litet från nu och fram till valet.