De kraftigt skärpta kraven på lärarutbildningens kvalitet är en av de viktigaste av många stora skolreformer som riksdagen godkänt efter förslag från Jan Björklund (fp). Som så mycket annat kan den reformen nu bli antingen fullföljd eller uppriven.
Det beror på utgången av riksdagsvalet. Hela oppositionen – inte bara s och v utan även mp – samlades kring motförslaget att avslå hela propositionen om förbättrad lärarutbildning.
Det som nu är beslutat, men som hotas om det blir en Sahlinregering med v och mp, är bland annat en återinförd riktig utbildning av riktiga lågstadielärare, att den för ett par år sedan återinförda speciallärarutbildningen förstärks ytterligare, samt att kraven ökas på lärares ämneskunskaper. (Jan Björklund stoppade dessutom ett utredningsförslag som gick ut på att avskaffa folkhögskollärarna.)
Den här förbättrade lärarutbildningen kan naturligtvis inte ensam räcka till för att vända utvecklingen i skolan åt rätt håll, men den är en nödvändig och långsiktigt mycket betydelsefull upprustning. Så länge universitetsnivån tillåts skicka ut svagt utbildade lärare till kommunerna saboteras alla andra insatser.
Varför behövdes denna björklundska reform? Jo, därför att en rad tidigare beslut, utspridda över årtionden, försvagat svensk lärarutbildning.
Vem kom på den ljusa idén att avskaffa lågstadieläraren? Att lära barn läsa och räkna är ett väldigt viktigt jobb. Men skolan har nu länge fått leva med följderna av att den målinriktade utbildningen för det jobbet inte är kvar.
Vem kom sedan på den lika ljusa idén att ta bort den kvalificerade utbildningen av speciallärare, som undervisar barn som behöver särskilt mycket hjälp med skolarbetet?
Vem kom så småningom också på idén att skolans växande problem skulle åtgärdas med en minskning av lärarnas ämneskunskaper?
Det sistnämnda drevs igenom så sent som 1999. Speciallärarutbildningen revs ned 1988. Grunden för successivt avskaffande av lågstadieläraren lades med en förändring av lärarhögskolorna 1985. Det tar tid att bryta ned ett lands skolsystem.
Många elever och lärare gör ju sitt bästa i alla fall, skaffar sig kunskap och ger kunskap vidare till andra. Men med åren blir genomsnittliga studieresultat svagare. Klyftor mellan dem som lär sig och dem som inte lär sig växer. I stället för social utjämning uppåt, som skolan ska ge oss, blir det nya klassklyftor. Det har hänt i ett antal länder, även Sverige.
I LO-delen av fackföreningsrörelsen borde Jan Björklund, textilarbetarsonen från Västergötland, ha mycket stöd att hämta för sina skolreformer.
Det verkliga missnöjet med Björklund finns på andra håll. I propositionen om lärarutbildningen kan man läsa om remissvar från somliga surande högskoleledningar, som försvarade sina möjligheter att prestera lika dåligt som de vant sig vid att få göra.
På det här området är faran med en eventuell rödgrön regering att utbildningspolitiken åter i praktiken hamnar i händerna på dem som tar parti för de akademiska intressen som inspirerat och förvärrat skolpolitikens tidigare haveri.
ÅKE WREDÉN