Därför fick den gruppvåldtäktsåtalade skadestånd

”Det är tråkigt att så många upprörs på grund av sin egen okunnighet”, skriver signaturen Ludwig i ett inlägg som försöker reda ut den juridiska bakgrunden till varför den man som friats för gruppvåldtäkten i Mariannelund sedan fått skadestånd.

[adrotate banner=”27″]

Det är tråkigt att så många upprörs på grund av sin egen okunnighet. Att man på grund av detta beslut ifrågasätter t.ex. regeringen, mångkulturen etc. är minst sagt missriktat (även om man givetvis kan ifrågasätta detta på andra grunder). Jag ska försöka förklara hur det ligger till rent juridiskt.

1) Vilka brott är i fråga?

Straffsatserna i brottsbalken ska vara inbördes proportionerliga. Det innebär att de ska framstå som rimliga gentemot varandra. Om snatteri ger böter kan en vanlig stöld inte ge tio års fängelse, precis som en våldtäkt inte kan ge femton års fängelse när detta är normalstraff för mord. Maxstraffen i lagen är just maxstraff, för de grövsta gärningarna. Även om snatteri i teorin kan ge fängelse i ett halvår, ger brottet i regel bötesstraff.

Den asylsökande mannen misstänktes för delaktighet i våldtäkt. Med våldtäkt avses att man tvingar en person till samlag eller tvingar vederbörande att tåla eller företa en gärning som är jämförlig med samlag. Straffet är fängelse i lägst två och högst sex år. Grov våldtäkt ger minst fyra och max tio år.

Sexuellt ofredande är däremot ett betydligt ”ringare” brott enligt lagen. Sexuellt ofredande kan begås genom att man blottar sig eller ”annars genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet”. Brottet ger böter eller fängelse i högst två år.

2) Vad gäller för häktning?

Enligt 24 kap. rättegångsbalken får en person som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott häktas om han kan misstänkas undandra sig lagföring, försvåra utredningen eller fortsätta begå brott. Man ska dock beakta brottets beskaffenhet m.m. Om det inte finns föreskrivet något lägre straff än två års fängelse, ska man i regel häkta den misstänkte. Bara om det är uppenbart att skäl till häktning saknas, ska domstolen låta bli.

Man häktas misstänkt för ett visst brott och inte som misstänkt i största allmänhet. I det aktuella fallet häktades mannen misstänkt för våldtäkt.

3) Varför får mannen skadestånd?

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, har den som varit häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning om det meddelas en helt frikännande dom, eller om det meddelas frikännande dom beträffande viss del av brottsligheten ”och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten”.

Mannen hade häktats misstänkt för våldtäkt. Mannen blev frikänd från åtalet om våldtäkt. Enligt lagen hade han därmed rätt till ersättning.

Sexuellt ofredande anses som ett mindre allvarligt brott, som i regel inte kräver att man häktar någon. Häktning är en enorm inskränkning av en persons frihet och kostsam för staten. Det finns fall där någon häktats misstänkt för sexuellt ofredande, men då ska det röra sig om många brott eller finnas risk att personen t.ex. flyr landet. Den risken var knappast uppenbar i detta fall, när det rörde sig om en asylsökande på en flyktingförläggning.

Även om den asylsökande mannen hade fällts för sexuellt ofredande – ett brott han alltså inte åtalades för – hade detta brott inte föranlett hans häktning. Han hade sannolikt inte häktats för brottet, och därmed hade han ändå häktats felaktigt även om han fällts för brottet. Han hade därmed ändå haft rätt till ersättning.

4) Varför åtalas inte mannen för det sexuella ofredandet?

Detta är en förhållandevis komplicerad juridisk fråga. Man kan säga att en frikänd person ”frikänns från mer” än han åtalats för.

Man kan (i regel) inte dömas för en gärning två gånger. Man kan inte heller (i regel) fällas för en gärning man tidigare frikänts ifrån. En avgjord sak är redan avgjord och ska inte prövas på nytt. Kruxet ligger i definitionen av ”gärning”. För att en åklagare inte ska kunna åtala en person flera gånger för snarlika gärningar, definierar man ordet ”gärning” brett. T.ex. kan den som frikänts från misshandel begången genom en spark, inte fällas för mord begången genom samma spark, om offret sedermera avlider. Den som friats från stöld lär inte kunna dömas för häleri av samma egendom, etc. etc..

I ett fall dömde en domstol en person till böter för ett ordningsbrott, rättegångsförseelse – att han ”uttalat sig otillbörligt” – för att han hotat sitt motpart i en rättegång. Han kunde därför inte senare åtalas för olaga hot mot motparten.

I det aktuella fallet kan man anta att åklagaren menade att det var en del av medverkan i våldtäkten, att den asylsökande mannen ”hade sin snopp vid” offrets ansikte. Denna del var han dock inte självständigt åtalad för. Åklagaren borde ha byggt upp sitt åtal så att han i andra hand yrkade ansvar för sexuellt ofredande, men det hade han inte gjort. Därmed är saken helt avgjord, och i och med att det rör sig om samma ”gärning”, kan den frikände inte åtalas för händelsen på nytt.

”Ludwig”