”Det pågår ett gigantiskt slöseri”. IT-bolaget Inregos marknadschef Fredrik Nilsson debatterar nu i Dagens Samhälle mot slöseriet i offentlig sektor och föreslår en lag om offentlig avyttring som motvikt till lagen om offentlig upphandling för att ta vara på de tillgångar och den utrustning som kommuner och myndigheter förfogar över.
Den offentliga upphandlingen i Sverige är värd över 600 miljarder kronor per år och omgärdas av ett massivt regelverk med Lagen om offentlig upphandling (LOU) i centrum. En stor byråkratisk apparat med Konkurrensverket, Upphandlingsmyndigheten och ett flertal andra organisationer arbetar för att hjälpa myndigheter, kommuner och landsting att upphandla rätt och väl. Många upphandlingar bevakas dessutom noggrant av både anbudsgivare och media och när det uppdagas att skattebetalarnas medel har förslösats på illa genomförda upphandlingar så får de skyldiga löpa gatlopp.
Så långt allt väl och dessa ansträngningar och insatser leder säkert till bättre offentliga inköp. Men varför talas det nästan uteslutande om vilka belopp myndigheter upphandlar för och aldrig om hur stora belopp som går upp i rök? Varför denna enkelriktade fokusering på inköp och ingenting om restvärden, livscykelanalyser och möjligheter att avyttra inventarier när de gjort sitt? Varför finns det ingen lag för hur de upphandlade produkterna ska hanteras när de inte behövs längre?
En sak är nämligen säker, det finns ett stort värde i de möbler, fordon, medicinteknik, verktyg, datorer och andra inventarier som Sveriges närmare 800 myndigheter, kommuner och landsting fasar ut och skickar till skroten.
Fyra av tio som arbetar i den offentliga sektorn i Sverige konstaterar också att deras arbetsgivare slänger för mycket inventarier som hade kunnat återanvändas, enligt undersökningen Hållbara Sverige som genomfördes 2017 bland 1 000 yrkesverksamma svenskar.
Ett produktområde som berörs i hög grad och där vi har särskild inblick är IT-utrustning. I år kommer svenska organisationer att skrota cirka 300 000 fungerande och återanvändningsbara datorer till ett värde om ungefär en halv miljard kronor. Om vi tar med mobiler, skärmar och alla andra IT-prylar i beräkningen så landar svinnet på många miljarder kronor. Det handlar alltså om utrustning som skulle kunna återanvändas och komma till nytta istället.
För att par år sedan blev vi kontaktade av en stor statlig myndighet. Man skulle fasa ut IT-utrustning och ville att vi skulle sätta en prislapp på produkterna. Vi värderade utrustningen till 964 000 kronor. Vi var alltså villiga att betala nästan en miljon kronor för produkterna. Några månader senare fattade myndigheten sitt beslut: All IT-utrustning ska destrueras och skrotas. I beslutet angavs bland annat att det var svårt att sätta ett marknadsmässigt pris på utrustningen och att bedöma affärsmässigheten. En miljon kronor på kontot eller en kostnad för att skrota produkterna – affärsmässigheten har nog aldrig varit tydligare.
Det pågår ett gigantiskt slöseri med stora ekonomiska och miljömässiga konsekvenser eftersom all tillverkning, inte minst av datorer, förbrukar stora mängder råvaror och energi. Så hur ska vi kunna stoppa slöseriet i samhället, öka återanvändningen och bygga en cirkulär ekonomi?
Det kan förefalla självklart att hushålla med sina resurser, men det är svårare i praktiken. Precis som att det finns en lag om offentlig upphandling (LOU) skulle vi behöva en lag om offentlig avyttring (LOA) för att tvinga fler organisationer att ta vara på värdet i sina tillgångar och spara på våra gemensamma medel. För att skapa goda offentliga affärer med medborgarnas bästa för ögonen måste det rimligen bli lika naturligt att sälja av det man inte använder som att upphandla det man behöver.