Regionchefen för Företagarna, Frida Boklund, försöker att med det indiska reptricket återupprepa mantrat ”bara det blir billigare anställer företagen fler”. Inget kan vara felaktigare!
Sanningen är att vi har massarbetslöshet, närmre 400 000 personer har inget jobb. Företagarna föreslår en rad åtgärder som blir verkningslösa och ökar bara på intäktsbortfallet i skattesystemet.
Om man har lite insikt i hur en modern marknadsekonomi fungerar skulle man inte påstå att bara vi får lägre lönekostnader minskar arbetslösheten. Detta är i grunden ett falskt påstående. Orderböckerna speglar sysselsättningen, det som företagen säljer och det som produceras i offentlig sektor kräver ett visst antal människor. Man överanställer inte som Frida Boklund antyder. Anställs det nya i ett företag tvingar man ut folk i arbetslöshet i ett annat.
Det är arbetslösheten som måste minska. Där finns den största potentialen till ökade skatteintäkter för samhället. Varje arbetslös som kommer i jobb innebär minskade utgifter och ökade intäkter för samhället med 500 000 per person. Då ökar offentlig och privat konsumtion och hjulen rullar fortare.
Jobbskatteavdraget har inte gett ett enda jobb. Nu närarbetslösheten växer borde avdraget bita men det hjälper varken mot arbetslöshet eller ”klåda”
Ett riktigt jobbskatteavdrag innebär att lönerörelsen skall ge låga lönepåslag eller lönesänkningar som subventioneras genom sänkt skatt. Det är den vetenskapliga definitionen som troligen debattören inte vill kännas vid.
Istället går man ut och slår sig för bröstet: nu har vi sänkt skatten, vilket är lögn. Skattesänkningen skall exakt motsvara den löneökning som uteblivit. Avdraget är en gigantisk subvention till en begränsad grupp medborgare.
I Sverige har vi ingen statlig lönepolitik utan arbetsmarknadens parter gör själva upp om löner och avtal. Denna roll är lika helig som en självständig Riksbank. I Sverige har vi haft ökade reallöner under 18 år vilket inneburit realt ökade skatteintäkter under denna tid. De personliga lönerna har ökat snabbare än inflationen medan lönesumman totalt har hållit sig inom inflationsmålet eller strax därunder.
Dessutom har detta inneburit att lönemassan i företagen ökar saktare än företagets totala omslutning eller om du så vill lön i förhållande till förädling. Troligen är vi kanske det enda landet i världen som ökar förädlingen per anställd så mycket sedan inflationen är borträknad.
I Sverige har det under arton år blivit billigare att anställa folk. Den totala lönekostnaden har minskat medan företagens kapital till investeringar mm ökat. Det är detta som är motorn i svensk tillväxt.
Arbetsmarknadspolitiken och regeringens arbetslinje har havererat tack vare politikens nonchalanta syn på hur arbetsmarknadspolitik skall bedrivas. Det finns två hörnstenar som borde gälla i svensk arbetsmarknadspolitik: bibehållen yrkeskunskap och omställningsutbildning i väntan på att jobben kommer.
Arbetslös är man tills man har fått ett nytt jobb. Det är därför arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadsutbildning är viktiga. Ingen arbetslös skall nekas utbildning. Att gå i meningslösa terapeutiska jobbinsatser är ett skämt och jobbcoacher ett ännu större skämt. Det innebär att arbetsplatserna utnyttjar gratis arbetskraft. Det borde vara förbjudit.
En av nyckelfaktorerna i denna sysselsättningspolitik är att sänka ersättningarna så arbetskraften tvingas ta låglönejobb eller rättare sagt lägre kvalificerade jobb som man inte har yrkeskompetens för. Folk jobbar heller svart inom sin yrkeskompetens än tvingas ta ett ”ett mindre kvalificerat jobb”. Yrkesstoltheten skall vi vara rädda om. Man försöker även på sjukförsäkringens område göra ersättningarna så låga så att folk tvingas ta ett jobb även om de är svårt sjuka. Det kallar jag asocialt.
På en punkt ger jag Frida Boklund rätt: löneskatten skall avsakaffas. Liksom arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen. Vi har en bostadsmarknad som innebär att om jag flyttar till Stockholm får jag lägre nettobehållning i plånboken än om ja stannar kvar. Det är inte tillväxtskapande.
Jag anklagar arbetsgivarna för att inte själva ta initiativ för att bryta massarbetslösheten. Det finns lönebidrag, det finns möjligheter till arbetsplatsförlagd praktik och utbildning. Här slirar svenskt näringsliv betänkligt samtidigt som samspelet arbetsmarknadspolitik arbetsplats fungerar dåligt.
Orsaken till arbetslinjen har havererat: det finns inte samband mellan teori och verklighet. Regeringens arbetslinje tillämpades i Chile för en herrans massa år sedan efter en militärkupp men så är det inte i Sverige.LARS-HÅKAN HALLDINOberoende CenterpartistEksjö