Ett dödsdömt projekt accelererar sin färd mot stupet

De ledande politikerna inom EU-staterna arbetar nu frenetiskt på att forma unionen till ett enhetligt ekonomiskt system. De ”fyra friheterna” skall öppna gränserna och ta bort hinder för att forma unionen till ett idealkapitalistiskt område.

Samtidigt försöker man inbilla medborgarna i unionen att levnadsvillkoren skall bli de samma för alla.

Man försöker inbilla fattiga greker, portugiser, irländare etc att de skall få lika god standard som svenskar, danskar eller holländare.

Om detta verkligen vore sant, så är det första gången i den moderna statsbildningens historia. I samhällen där det verkligen skett ekonomisk och social utjämning, har det inte berott på de fria kapitalkrafterna utan tvärt om med styrning och kontroll.

Uppbyggandet av de nordiska välfärdsstaterna kom inte som resultat av kapitalets frihet, utan av att arbetarklassen och progressiva krafter var politiskt starka nog att kräva att kapitalet måste inordna sig i en nationell ”planekonomi” där social och ekonomisk utjämning var ett av målen.

Sett utifrån detta perspektiv gör de ledande politikerna inom EU tvärtom. De enorma låneskulder med åtföljande rekordhöga räntor som nu belastar ett antal av unionens svagaste stater gör det omöjligt för dessa att överhuvudtaget hoppas på en utveckling mot en rimlig standard. EU försvagar genom sina extrema krav dessa staters köpkraft så att de aldrig kommer att kunna resa sig.

Det är helt osannolikt att dagens EU baserat på primitiva ideér om kapitalets frihet, ska kunna undvika en utveckling med samma resultat som skedde på 1920-30-talet.

Man behöver inte ha förstoringsglas för att nu se de ökande skillnaderna i EU-staternas utveckling. Fattiga länder och regioner blir hängandes efter och kan inte ta sig ur bl a till följd av enorma lån, räntekostnader och försämrad köpkraft. Denna utveckling accelererar snarare än avtar. EU- medicinen för att lyfta dessa länder består av arsenik och minst av allt någon läkande medicin. Kapitalet flyr också dessa länder och koncentreras i tillväxtområden.

Det är också symptomatiskt för EU-politikerna att man i dagarna i samband med EU-parlamentets ekonomiska utskott i det sk ”sexpacket” omöjliggjorde för staterna att föra en keynesiansk politik. I dagarna har Sveriges finansminister förklarat att Sverige kan komma att ansluta sig till Euro-pakten. Om detta sker så äventyrar han en fortsatt god ekonomisk utveckling för Sverige.

Det är också tydliga tecken till att en av de andra lärdomarna från mellankrigstiden upprepar sig. Nämligen att ekonomisk osäkerhet reducerar människors köplust. Den berömde engelske socialekonomen John M Keynes (honom som nu EU har dödsskallemärkt) upptäckte att när överklassen får disponera en stor del av samhällets köpkraft (precis vad Alliansens politik innebär) , sparas det för mycket i förhållande till produktionen. Överklassen sparar för att den har täckning för sina dagliga behov och sitter på parkett medan man funderar på vad som är mest lönsamt. Vanliga människor med små inkomster (de blir också mindre dag för dag med Alliansens och EU-s politik. T ex vanliga löntagare, arbetslösa, sjuka pensionärer som är en stor del av befolkningen) blir försiktiga även med de små inkomster de förfogar över när det sociala trygghetsnätet beskärs och framtiden därmed blir alltmer osäker. Med denna utveckling närmar sig marknadsekonomin stupet.

I dagens Sverige och EU är det just överklassen som får behålla en ständigt större del av produktionen. Samtidigt upplever vanliga människor inte minst arbetare dramatiska förändringar som sänkta löner, förlust av tillkämpade rättigheter som kollektivavtal, arbetsrättslig trygghet etc som skapar osäkerhet och försiktighet. Resultat bl a låg efterfrågan på varor och tjänster och ekonomisk tillväxt uteblir.

De nuvarande EU-länderna befinner sig i en avsevärd ojämn ekonomisk, social och politisk situation. All historisk erfarenhet visar att länder med olika ekonomisk och social situation bara kan utvecklas på det sätt som är bra för flertalet av invånarna om politikerna tar hänsyn till skillnaderna. Men detta struntar EU-politikerna totalt i.

Hur skulle förresten dessa dogmatiska och blint troende politiker på kapitalets obegränsade frihet kunna föra en politik som gynnar välfärd och utveckling för alla EU-stater. Detta är en omöjlighet och därför leder de oss mot stupet.

OLLE LJUNGBECK

Gävle


Publicerat

i

av

Etiketter: