Peter Norrman, den nye finansmarknadsministern, gör på mig ett mycket gott intryck. När det gäller behandlingen av finansmarknaden med strama tyglar delar jag hans syn.
Att bankerna som delar ut ohemula bonusar skall ha smäll på fingrarna tycker jag är rätt. Framförallt Swedbank och SE-banken, som var några timmar borta från att kanske en gång för alla raderas ut från den finansiella kartan tack vare tokiga affärer.
I söndagens Agenda visade Norman upp sin fula baksida trots att han som ekonomiskt utbildad vet hur en statskuld är utformad, bluffade han i programmet utan att blinka.
När han dribblar med orden och påstår att man använt statskulden till att köpa in sig i banker, då bluffar karlen. Den svenska statskulden uppstod under åren 1978 – 80 då de svenska statsfinanserna stod inför kollaps. Det var då man lånade upp pengar till konsumtion. Viktigt är att påpeka för Peter Norman att det skedde med dåvarande Högerns goda minne. Pengarna användes till att bl.a. stävja den galopperande statskulden.
Den statskuld vi har idag är resterna av de ekonomiska sviter vi tagit oss igenom under årens lopp. Man kan då krasst säga att om staten skulle köpa lite företagsaktier för lånade pengar vore det inte hela världen. Värdet av det köpta och lånade balanserar. Möjligen borde det vara så sextio procents lån fyrtio procent egen finansiering.
Men att staten lånar till löpande konsumtion och skattesänkningar är mycket allvarligt. Skattesänkningar på ca 80 miljarder årligen motsvarar snart idag med ränta på ränta nästan hela statskulden. Jobbskatteavdraget kostar precis 75 miljarder årligen ofinansierat. Detta tiger Peter Norman om för han är en utbildad ekonom, som vet att ingen kan definiera begreppet statskuld
Nästa fråga som en ansvarfull ekonom måste redogöra för är att staten inte har något skuldkonto i sin bokföring. Statsbudgeten är likviditetsbudget. Budgeten redovisar bara Cash flow, inget annat.
Om man gör en balansräkning för staten visar den på ett rejält överskott, en av västvärldens största förmögenheter. Till balansräkningen skall vi foga t.ex. värdet av byggnader, riksbanken, tillgångssidan i pensionssystemet, vägar, järnvägar och mycket annat av statlig förmögenhet.
Som gammal bankman vet Peter Norman att man skall bedöma upplåningen i förhållande till investeringarnas längd och värde. Lägger vi ut statskulden i det perspektivet och använde vägar, järnvägar och annan fast egendom som säkerhet, då är den statliga upplåningen kassaskåpssäker.
Den skuld som aldrig talas om är statens pensionsskuld. Som vårt pensionssystem är uppbyggt kring skulden till framtida pensionsgenerationer. Den skulden redovisas aldrig.
Det är viktig att framhålla en sak till: upplåningen av statens pengar sker inte i bank eller mycket lite i bank. Staten finansierar sig via statsobligationer som säljs på en marknad via statsgälden och i viss mån Riksbanken. Det som den unge Norman inte säger med ett ord är att lågränteobligationer från statens sida sålt som smör i solsken. Till skillnad från Ebberöds Bank i Frankfurt, den europeiska centralbanken, som inte förmår att hantera sin växande insolvens.
Jag kan trösta Herr Finansmarknadsministern med att en del i de stora publika företagens finansmarknadsdagar brukar de som post ett i redovisningen visa vilket förtroende de har hos den egna staten som köpare av deras värdepapper.
Unge Norman har en del att lära ännu i ekonomins fatabur. Men till tröst karlen är bra och läraktig.
LARS-HÅKAN HALLDIN ©
Oberoende Centerpartist
Eksjö