Först för 90 år sedan fick kvinnor rösta för första gången. När de första kvinnorna valdes 1921 var det finalen på en lång kamp för lika och allmän rösträtt. Allmän rösträtt för män hade införts och tillämpats några år tidigare.
Men vissa begränsningar fanns kvar långt fram i tiden.
I en mycket begränsad omfattning hade kvinnor faktiskt haft rösträtt tidigare men 1771 infördes dock en könsbegränsning i grundlagen. Senare kunde en myndig kvinna som var ogift eller änka rösta i kommunalvalet. Begränsningar som med kommunallagen gjorde att antalet som faktiskt hade rösträtt var försumbart och det är heller inte känt om någon kvinna faktiskt deltog i de första kommunala valen.
Men det var det inte jämlikhets- eller jämställdhetstanken som var vägledande. Det var snarare kravet på att ekonomisk makt skulle åtföljas av politisk makt. Debatten brukar sägas ha börjat i riksdagen med att Fredrik Borg lämnade in en motion till andra kammaren om kvinnlig rösträtt 1884. Men då var det inte allmän rösträtt vare sig för män eller kvinnor som togs upp. Motionens syfte var att ge kvinnor rösträtt med samma krav som då ställdes på män. Resultatet hade sannolikt inte blivit någon större utökning av rösträtten ”… enär dessa qvinnors antal är så ringa, att de nuvarande politiskt röstberättigade männen ej lära behöfva frukta att sålunda af dem öfverflyglas i politiken…”
Ungefär fem procent av landets kvinnor skulle blivet röstberättigade. Men förslaget avslogs med röstsiffrorna 53-44 i andra. Redan i konstitutionsutskottets behandling avslogs det av en majoritet, inte med hänvisning till en förment kvinnlig underlägsenhet ”ett dylikt påstående skulle nogsamt jäfvas af den erfarenheten, att qvinnan i en mängd förhållanden … intager en framstående ställning” utan istället hänvisades till att kvinnorna själva inte ännu rest några krav på rösträtt. Utskottet menade att det tids nog kommer nog att resas, men först efter andra ekonomiska och sociala reformer rörande kvinnans ställning.
I debatten framfördes även att männens rösträtt måste utökas först: kvinnorna skulle vänta. Detta blev startskottet på en 35 år lång debatt i riksdagen. Allt fler motioner skrev, även om de påfallande ofta avslogs utan debatt.. Argument i debatten kom att följa med ända fram till dess avgörande. Påståendet som att kvinnor själva inte önskade sig rösträtt skyndade på bildandet av organisationer i syfte att väcka opinion för kvinnlig rösträtt. Självfallet ville kvinnor rösta i allmänna val. I takt med att de nordiska grannländerna genomförde kvinnlig rösträtt, Finland 1906, Norge 1913, Danmark 1915, tilltog debatten mer och 1913 samlades 350 000 signaturer in till stöd för kvinnlig rösträtt. Enligt forskning återkom nio olika teman i debattenn, nämligen tidsandan, rättighet, intresse, samhället, hemmet, biologi, andra länder, tidpunkt och taktik. Argument inom dessa olika teman används såväl för som emot, till exempel framhölls det grundläggande biologiska argumentet om kvinnor och mäns olikhet som ett argument såväl för som mot. Kvinnor skulle till naturen inte vara benägna att förstå sig på politik, kvinnans påstådda fredlighet användes av båda sidorna, liksom åsikten att kvinnan hade större insikter i omvårdnadsfrågor än mannen.
Gradvis ändras inställningen i riksdagen och när den liberal-socialdemokratiska regeringen 1919 la fram en proposition röstades den igenom, men utan rösträkning. Argumentet att kvinnor ska vänta består i samhällsdebatten såväl som i riksdagen, fast i andra frågor. Men kvinnor kommer att vägra vänta 90 år till på jämställda löner. CARINA HÄGG (S) Riksdagsledamot