Ledare

Har Sverige kongtroll över sitt land?

Vad är sant och vad är falskt i den svenska försvarspolitiken? Å ena sidan säger ÖB Håkan Syrén att försvarsmakten inte längre klarar av alla uppgifter den får av regeringen då budgeten skärs ned och 2 500 personer får gå.

Försvarsminister Sten Tolgfors, m, å sin sida är missnöjd med försvarsmaktens redovisning, som han menar inte ger något svar på hur man fått ett underskott på 1,5 miljoner kronor. Enligt honom är dock försvarsmakten av en mycket god kvalitet, bortsett från den ekonomiska redovisningen.

 

Han ska nu ta fram en ”färdplan” som ska staka ut hur försvaret långsiktigt kan uppnå balans och lägga fast vilken framtida förmåga försvaret ska ha. Han menar att det är flera år sedan man övergav tanken att Sverige ensamt ska kunna stå emot en invasion. Man grundade detta på att det inte längre fanns någon hotbild utifrån.

 

Sten Tolgfors riktar i en rapport svidande kritik mot försvarsmakten och dess högste chef ÖB Håkan Syrén. ÖB föreslås fråntas rätten att fatta viktiga ekonomiska beslut, en civil generaldirektör med egen stab i högkvarteret föreslås i stället få stora befogenheter.  

 

ESV, ekonomistyrverket, har funnit att försvarsmakten lämnat oriktiga besked om det uppkomna ekonomiska läget. Brister och dåligt samarbete mellan staber har lett till att regler inte följts, ekonomin har fått komma i andra hand, den interna budgeten och årsredovisningen har blivit felaktig.

 

Marie Hafström, som fick posten som civil generaldirektör för försvaret 2005, föreslås nu få utökade befogenheter och en tydligare roll. Annan kompetens än militär förmåga måste få mer inflytande i ledningen, menar man.

 

ESV, vill ha en ny ”kraftfull” stab direkt underställd generaldirektören. Staben ska ägna sig åt strategisk ledning och budgetuppföljning av verksamheten där den samlade bilden av försvarsmaktens ekonomi finns.

 

ESVs rapport, som presenteras under fredagen, ska ÖB Håkan Syrén inte ha fått ta del av.

 

Johan Tunberger, SvD, skriver att en ”järntriangel” av militära planerare i karriären, försvarsindustriföreträdare, samt starka krafter i flertalet politiska partier styr försvarspolitiken i Sverige.

 

Han menar att en väsentlig förklaring till ”försvarseländet” ligger i försvarsindustrin.

 

EPE, försvarets planerings- och ekonomisystem som infördes på 1960-talet, innebar ett köp- och säljsystem, där det ekonomiska ansvaret ofta tappades bort och där kostnaderna blev abstrakta och kunde skyfflas iväg i led efter led.

 

Han beskriver detta som en av de mest destruktiva reformerna där hotet utifrån anpassade försvarsstrukturen eller vise versa. Efter avskaffandet av brigader på 90-talet finns det följaktligen inget hot, menar han.

 

Inom försvaret har det alltid funnits en kollegial tradition och ansvar för underställd personal, vilket har gjort att man hellre har skjutit upp frågor som känts jobbiga. Försvarsdepartementen å sin sida har saknat kompetens och förmåga att syna högkvarteret och tvinga fram nödvändiga reformer mot stabens vilja.

 

År 2 000 utbröt i stället en moralpredikan inom Försvarsmakten där alla började tala om internationella insatser. Att försvarsmakten kunde ha uppgifter nationellt i närområdet förträngdes och nästan alla av de inte slaktade förbanden skulle nu in i EUs styrkeregister, oavsett kostnader och efterfrågan.

 

Det skapade kaos och det slukade pengar. De pluspoäng vi inkasserar på deltagande i internationella operationer eroderas av kaoset på hemmaplan, anser han.

 

I dagsläget är det tveksamt om Sverige kan sägas ha kontroll över sitt territorium, vilket vi kräver av de länder vi erkänner att de ska ha. Ett land som inte har ett fungerande försvar bidrar inte till stabilitet och betraktas som oseriöst.

 

Försvarspolitiken kan inte byggas på förhoppningar, menar han.

 

Barbro Hedvall, DN.se, skriver i sin tur att svensk försvarspolitik behöver en omstart, att den är svårbegriplig och mest handlar om ett budgetgräl.

 

I den ena hörnan ett nymoderat försvarsdepartement med eldunderstöd från ett likaledes nymodernt finansdepartement, i den andra en trängd försvarsmakt med diverse pr-problem.

 

Så mycket är klart att försvaret har blivit en budgetpost, vad det ska sköta är en andrahandsfråga. Hon frågar sig om inte försvarets inriktning skall avgöras av riksdag och regering med hänsyn till hot mot vår land och/eller politisk ambitionsnivå.

 

Under efterkrigstiden krävdes ett starkt försvar och en stor krigsindustri. Efter murens fall har hotbilden förändrats, likaså svensk försvarspolitik. Till vad är dock mindre klart, anser hon.

 

Hon menar att Sveriges territorium är stort och glest befolkat, där det måste till en samverkan med våra nordiska grannar, i närområdet, i EU-sammanhang och vidare internationellt, och att Sverige borde ge avkall på ambitionen att ställa upp litet överallt.

 

Men, säger försvarsminister Anders Tolgfors vid en presskonferens på fredagen, ”Jag har fortsatt förtroende för ÖB Håkan Syrén”.

 

Så vad ska en fattig människa tro, när inte de som är satta att förstå förstår?

Inte är det lätt att följa med i alla turer, bugningar och piruetter i de styrandes menuetter.

 

Ett hot är inte längre ett hot, det har de styrande bestämt.

 

Gränserna öppnas, krigsmakten löses upp eller fraktas över jordklotet till krigshärdar som inte vill ha dem där och ekonomerna tar över makten. Med ett penndrag och några sifferkolumner skyddas så Sverige befolkning mot de hot, som inte finns,

 

I min barndom, för inte så länge sedan, minns jag hur en svensk tiger smög omkring och förmanade folket att se upp, inget yppa eller skylta med. Granne kollade granne, barnen uppmanades att tiga och militären smög omkring i buskarna efter tysken.

 

I varje hus i stan fanns ett skyddsrum, på landet gick man under jorden och ljuset stängdes inne av mörkläggningsgardiner. Ve den som inte värnade om Sveriges neutralitet.

 

Det var inte så länge sedan då ingen litade på ingen. ”Tyskvän” sade man, trodde man, men ingen av de vuxna visste säkert.

 

Själv stod man där liten och storögd, lyssnade och såg de vuxnas rädsla och lade på minnet.

 

Så kom de vita bussarna, de som fraktade magra människor till Sverige, från gettona, sade man, men ingen kände hela sanningen, den hemska, om utplåningen av ett helt folk.

 

Fortfarande lever människor kvar i vårt samhälle, de som var med på de vita bussarna, längre bort än så är det inte.

 

Till Tubbarp kom Houda, en polsk jude som klarat förintelsen, flytt till Danmark och vidare i en roddbåt till Sverige. Gammal tyckte jag, kanske 30, med mörkt hår och stor näsa. En snäll och bullrig man, med en konstnärlig ådra.

 

Jag kan minnas när jag vill, snögubben han skulpterade i snö, en mastodont utanför köksfönstret, med drag av honom själv, håret och näsan. Jag minns hur han sjöng, lagade mat och retades med oss grannbarn.

 

Men jag minns även den dag då han måste hämtas in till förvaring på Ryhovs mentalsjukhus, den dag då minnena förmörkade hans sinne och gjorde honom okontaktbar för omvärlden.

Jag såg honom aldrig mera, en man skadad av kriget.

 

Sedan kom ”ryssen” några årtionden senare och hotet från öster, ett osynligt demoklessvärd bakom en stängd järnridå, ubåtskränkningen, Stig Vennerströmaffären, flygplansspaningarna över svenskt territorium och berlinmuren.

 

En handfull år, i en människas liv, men ändå så nära, som om det var i går, rädsla för ryssen och hotet från öst.

 

Nu finns det inte längre något hot, det känns skönt. För det har de styrande bestämt.

 

Kanonerna, flygplanen, tanksen och alla gevären de har skänks till öst och väst och till dem som behöver dem bäst. För i Sverige, ”lilleputtelandet”, inklämt mellan öst- och västmakterna, råder det fred och godtrogenhet med omvärlden.

 

I Sverige är det balansräknigen som har tagit över, mellan debet och kredit och vart pengarna tagit vägen. Man spelar fia med knuff med överbefälhavaren och och ole dole doff om

försvarsmaktens vara eller inte vara.

 

Så vem ska en fattig människa lyssna på, sitt sunda förnuft, eller på dem som styr och rår?

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook