Ett tingsprotokoll från 1728 i Väne härad berättar att nämndemannen Hans Andersson i Skottene i Väne-Ryr och grannen Anders Olofsson i Skogen hade skjutit en gammal vargtik och dödat 16 vargungar.
(Skottpengar på varg fanns kvar ända tills SNF la fram planer på inplantering av varg på 1960-talet)
Enligt 1664 års förordning om jakt kunde de kvittera ut två daler silvermynt i skottpengar ur häradskistan för den gamla vargen och en daler för varje unge. För att få pengarna skulle man visa upp skinnen vid tinget och tingspersonalen skulle skära av öronen på skinnet så att man inte skulle kunna visa upp samma skinn två gånger.
Min mormorsmor Carolina Sigurdsdotter som var 9 år vallade fåren och skrämde iväg en varg som försökte ta en lammunge. Det var sista gången man såg varg vid gårdarna i Svinbohult i Lane-Ryr (Bohuslän). Carolina var född 1840.
Nu strövar halvtama avkommor till de inplanterade vargarna i bygderna och river tamdjur i grannsocknarna Lane-Ryr och Väne-Ryr. Den i dag påbörjade ”herrskapsjakten” ändrar inget på detta. Småbrukarna i skogs- och mellanbygder är fortfarande osäkra på när de får skjuta angripande vargar.
De vill inte riskera fängelse som Stig Engdahl i Rölanda dömdes till när han sköt den varg som i närheten av boningshuset var på väg in i fårhagen. Samma varg som några dagar tidigare dödat och lemlästat 10 av gårdens 30 får. Genom en lag som gav rätt till skyddsjakt redan då vargen uppträder i betesmark, på sätrar eller går fram till bebyggelse skulle vargen bli skygg för människor och tamdjur. Och de vargar som river tamdjur skulle gallras bort.
Bland folk på landsbygden finns inget av det varghat som de beskylls för av Rovdjursföreningens medlemmar. De vill bara ha sin urgamla rätt att skydda sina djur.
Den av miljöminister Andreas Carlgren politiskt tillåtna ”herrskapsjakten” är bara en eftergift till det mäktiga Svenska Jägareförbundet som vill ha varg för nöjet att få skjuta troféer. Den jakten är inget annat än ett rent spektakel och sker över huvudet på dem som kämpar och vill hålla landskapet öppet med djurhållning i glesbygden.
Här hålls också utrotningshotade gamla oersättliga lantraser som det bara finns ett fåtal djur kvar av. Stammarna är så sköra att ett vargangrepp helt kan spoliera arbetet med att bevara en viss ras. Det talas det sällan eller aldrig om bland makthavarna. I stället har staten minskat det obetydliga stödet till de utrotningshotade lantraserna.
RUNE LANESTRAND