Förra veckan kunde vi läsa i tidningen om upprörda känslor över påstådda massgravar på kyrkogårdar, där människor från olika behandlingshem ligger begravda, utan att ha fått nämnas vid namn.
Ett uttryck som massgrav gör att man onekligen sätter morgonkaffet i halsen. Men det fick mig också att återigen reflektera på dagens situation för de personer med olika funktionsnedsättningar. Man behöver inte gå så långt bak i tiden för att se hur dessa personer har behandlats av såväl privatpersoner som myndigheter. Frågan är hur långt vi har nått i dag?
Vi kan väl säga att vi tack och lov har nått lite längre. Bland gemene man har synen på funktionshindrade blivit bättre, men många har fortfarande svårt att hantera dessa ”annorlunda” personer när de möter dom. I kontakten med myndigheter och statliga och kommunala serviceinrättningar har det också blivit bättre. Sedan Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) kom har mycket hänt. Men ännu kan vi inte ligga på sofflocket, mycket finns kvar att göra. I LSS lagen, 5-6 §§ står:
5 § Verksamhet enligt denna lag skall främja jämlikhet i
levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de
personer som anges i 1 §. Målet skall vara att den enskilde får
möjlighet att leva som andra.
6 § Verksamheten enligt denna lag skall vara av god kvalitet
och bedrivas i samarbete med andra berörda samhällsorgan och
myndigheter. Verksamheten skall vara grundad på respekt för den
enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde
skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och
medbestämmande över insatser som ges. Kvaliteten i verksamheten
skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.
För verksamheten enligt denna lag skall det finnas den personal
som behövs för att ett gott stöd och en god service och
omvårdnad skall kunna ges. Lag (2005:125).
Det är bara att läsa lagen innantill och börja fundera så kommer man snart på olika saker som inte fungerar. Dagligen kämpar de personer som har en funktionsnedsättning (fysisk, psykisk, kognitiv och/eller intellektuell) tillsammans med sin personal och sina anhöriga, för att de rättigheter som är så självklara för oss ”ickehandikappade” ska komma dom till del.
Det kan handla om rätten till att på lika villkor få arbete, att ha tillgång till samhällets utbud och service, eller i valtider som nu, få information och hjälp som gör att de kan utnyttja sina demokratiska rättigheter och rösta. Men det handlar också om rätten att få känna en jämlikhet och ett människovärde, samt att få känna trygghet i sin vardag, trots att man i hela sitt liv kommer att vara beroende av att någon annan ser till att du kan tillgodose dig denna trygghet.
På FUB:s hemsida står följande:
”Det sägs att alla människor är lika mycket värda, oavsett hur man ser ut eller vilka förutsättningar man har. Ändå fortsätter barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning vittna om en helt annan verklighet, fylld av fördomar och diskriminering.FUB är en intresseorganisation som kämpar för att människor med utvecklingsstörning ska ha rätt till ett liv utan stängda dörrar och kalla händer……”
Med engagemang och rätt inställning kan organisationer, anhöriga, handledare och övrig personal inom LSS-omsorgen göra mycket, men inte allt, för att underlätta för sina brukare och försöka hjälpa till att skapa ett tryggt och tillgängligt liv utan stängda dörrar och personal med ”kalla händer”. Men så länge statusen/lönerna på dessa yrken är låga, så är det svårt att få människor att stanna en längre tid på sin arbetsplats och sätta värde på det arbete som dom genomför.
Personalomsättningen bland personliga assistenter är hög. Det skapar en otrygghet för brukarna och minskar självständigheten eftersom man då inte riktigt hinner utvecklas i lugn och ro. Ofta har jag hört av kollegor att arbetet är i väntan på ett annat ”riktigt” jobb eller så kanske man trodde att jobbet skulle vara enklare då lönen inte är speciellt hög.
Att jobba som personlig assistent i en annan människas liv, hem och ibland familj, kräver sin man/kvinna. För att höja kvalitén, statusen och lönen inom dessa yrken krävs kunskap och utbildning hos både personal, anhöriga och arbetsgivare. Detta är något som jag tycker den kommunala handikappomsorgen är riktigt dålig på. Inom flera omsorgskooperativ (bl a Kooperativet Olja, där jag jobbat) satsar man mycket på kurser och utbildning av personal. Det kan handla om kurser för enbart personal, men också att kurserna läggs så att personal, anhöriga och brukare deltar samtidigt. Detta ökar kvalitén på omsorgen, men ger också kunskap om hur man samarbetar på bästa sätt.
rukarnas välmående och utveckling. Att genomföra detta kostar givetvis pengar för kommunerna, men det kanske är dags att ta det ett snäpp högre och se vad regeringen kan göra. Därifrån har det ju beslutats och införts ”Lärarlyftet”, kanske kan man då också genomföra ”Omsorgslyftet”?
För att återknyta till artikeln om den påstådda massgraven och synen som tidigare fanns på våra funktionshindrade, så kan även ett led i utbildningen vara den historiska tillbakablicken. För att komma framåt så måste man ibland också titta i backspegeln för ett ögonblick.
Sävsjö kommun har en gedigen historia som vårdkommun, bland annat genom sanatoriet och de flertalet behandlingshem som bedrivits. Denna historia är något som kommunen borde ta till vara på. Det var också en idé Stefan Gustafsson, kd-politiker, kommunalråd, men också f.d anställd inom handikappomsorgen, framförde vid en diskussion då jag framfört mina reflektioner (jag anser att om man som medborgare önskar påverka vad som händer i kommunen, så kan inte alltid de åsikter man har lämnas kvar vid kaffebordet).
Idén från Stefan Gustafsson var att ha en föreläsning om just Sävsjö kommuns historia som vårdkommun. Detta som ett led i personalutveckling och för att genom en tillbakablick kunna ge tankar och perspektiv för att på bästa sätt kunna ge den bästa kvalitén i vården och omsorgen och i bemötandet av dessa individer. Detta är en mycket god idé, men enligt mig bara en början i den satsning jag tycker bör göras inom den kommunala omsorgen.
Man kan aldrig för mycket diskutera hur man bemöter andra människor och då i synnerhet de som står i beroendeställning gentemot andra. Detta gäller inte enbart Sävsjö kommun, utan också resten av vårdsverige. I Lagen om Särskild stöd och Service (LSS) §6 står det att ”Kvaliteten i verksamheten skall systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.” Varje arbetsgivare borde se det som en självklarhet att ge personalen, inklusive de vikarier som finns inom omsorgen och vården, återkommande tillfällen för fortbildning och handledning minst ett par gånger om året. Det skulle höja statusen på både yrket och även kvalitén på arbetet som utförs.
Nu är det valår och många är de löften som vi kommer att få höra från både höger och vänster. Särskilt då löften om skola, barnomsorg, övrig omsorg och vård, som alla är områden som ligger nära de flesta medborgare i vårt land och som man antagligen kan vinna väljare på att ge löften om. Det återstår att se vilka löften som kommer att prioriteras och genomföras. Även här får man kanske ta sig en historisk tillbakablick och se vad som har lovats och genomförts. Både på regerings- och landstingsnivå men också, minst lika viktigt, på kommunal nivå.
INGELA CLAESSON, Stockaryd
Velig väljare, kommunalt anställd inom LSS-omsorgen och socionomstudent.