I SKTF-tidningen kan man läsa att socialstyrelsen, facken och arbetsgivarna inte kan enas om vilka kompetenskrav som ska gälla inom socialtjänsten. Socionomexamen, kräver socialstyrelsen. Nej, säger arbetsgivarsidan.
Därmed lämnar Sveriges kommuner och Landsting, SKL, i protest referensgruppen.
-Vi tycker att arbetsgivaren ska bestämma vilka människor som ska anställas, säger Gigi Isacsson, handläggare på SKL.
Hon menar att socialstyrelsen ställer krav på att det enbar ska vara socionomer som ska få arbeta med utsatta barn. Det kanske även behövs annan kompetens inom gruppen och dessutom kanske det inte går att få tag i socionomer, menar hon.
Därmed säger hon, att det inte är någon mening att fortsätta samarbeta med socialstyrelsen.
På socialstyrelsen säger chefen Åsa Börjesson, att man inte kan acceptera en del av de förslag som SKL framfört. Att arbeta med barnavårdsärenden är väldigt komplicerat. Därför rekommenderar man att de som arbetar med dessa ärendet har socionomexamen.
Även inom fackförbundet SKTF menar man att socialstyrelsens syn på kompetenskrav är oviktiga. Ombudsmannen där, Yvonne Ahlström, tycker inte att man ska låsa fast sig vid att personalen har socionomexamen, hon menar at det inte bara handlar om utbildning utan att personalen ska ges möjlighet att göra ett bra jobb.
SKTFs åsikter kan ses okunskap inom det område som man representerar och som ett hån mot de socionomer som trots allt är knutna till detta fackförbund.
Detta käbbel kan man läsa om i tider, när barn dör i kommuner, där kunniga socialarbetare borde ha sett och klarat av att utreda bättre. Detta kan man häpna över i dagens Sverige då barn efter barn faller offer för sexförbrytare, oftast inom familjer, där socialtjänsten borde ha sett och gjort något – i stället har övergreppen kunnat få pågå år efter år.
Att sådant kan ha fått ske beror oftast på just okunskap, dålig utbildning inom det område som man satts att arbeta inom. Nyutexaminerade socionomer, eller likvärdig personal, som inte borde ha fått handha denna typ av ärenden. För litet personal, osynliga chefer, budgetar i obalans, och mycket annat.
Det handlar inte om att dra ner på kunskapskraven inom spindelnätet socialtjänsten. Det handlar om att utöka kompetensen, att vidareutbilda och kompetenshöja för att hinna med i den utveckling som rusar iväg med internet, droger och kriminalitet.
Där alkohol- och drogdebut sker allt längre ner i åldrarna där föräldrar har slutat vara föräldrar och där allt yngre drar runt på stan i jakt efter någon som ser dem, där barn och ungdomar faller offer för sexuellt sjuka människor, där måste det finnas utbildad och erfaren personal, som ser och vågar ta tag i de obekväma och ibland farliga ärendena för att rädda ett barn åt framtiden.
Som det ser ut idag i Sveriges kommuner finns mycket övrigt att önska. Man hankar sig fram och hoppas på att inget allvarligt händer så att man klarar budgeten fram till nästa budgetförhandling. Däremellan slinker mycket mellan stolarna, går det så går det.
Nej, mycket borde ändras inom socialtjänsten, och då till det bättre. Sämre kan det inte gärna bli. Ett krav måste vara kompetent personal, som socionomer, gärna psykologer, men också juristutbildad personal, som kunde arbeta i team.
Utredningar av familjehem och annan typ av behandlingshem för placering av barn och ungdomar, borde inte ligga inom socialtjänsten. Detta borde ligga på en särskild grupp inom länsstyrelsen, där erfarna socionomer med lång erfarenhet av familjehems- och även adoptíonsutredningar tog hand om dessa utredningar centralt.
Detta skulle innebära att de hem, som blev godkända, har fått en kvalitetssäkring och en garanti ut till kommunerna. Det skulle avlasta kommunerna ett merarbete och ge handläggarna en trygghet i att kunna placera barn i kvalitetssäkrade hem.
En socialsekreterare är inte mer än en människa, oavsett om den är socionom eller inte. Men förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb måste ges av de myndigheter som sätter ribban.
Då går det inte att sänka kompetenskraven och blunda med båda ögonen. För det som händer, det händer, och värre och värre blir det för de små och värnlösa, tro mig.