Icke-militära angrepp ställer Sverige inför nya utmaningar, visar en ny rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)
Ett angrepp mot Sverige behöver inte bara ske med militära medel. Modern krigföring handlar också om att destabilisera motståndarens samhällsfunktioner. Enligt en rapport från FOI ställer detta säkerhets- och underrättelsetjänsten inför nya utmaningar som kräver ökat samarbete.
Kraftfull teknik kombinerat med allt mer sårbara samhällen har gjort att icke-militära medel har fått en allt större roll i mellanstatliga konflikter. Antagonistiska aktörer har i dag goda möjligheter att utöva påverkan mot andra länders utrikes- och säkerhetspolitik utan att korsa tröskeln för väpnat angrepp, så kallad hybridkrigföring. Ett exempel på detta är cyberattackerna på Ukrainas elsystem som släckte ner delar av landet 2015 och 2016.
Även Sverige är kontinuerligt utsatt för verkan av strategiska maktmedel. Malin Severin, forskare på FOI, har studerat vad hybridhoten innebär för den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten, som ansvarar för att upptäcka och varna för yttre respektive inre hot mot Sverige. Enligt henne har omvärldsutvecklingen aktualiserat behovet av fördjupad samverkan och ökat informationsutbyte. Dels mellan säkerhets- och underrättelsetjänsten, dels underrättelsetjänsten och civila aktörer som myndigheter, kommuner, mediebolag, företag och finansinstitut.
– Hybridhotens diffusa karaktär gör dem svåra att upptäcka, karaktärisera och överblicka så den stora utmaningen blir att skapa en sammanhängande lägesbild ur ett till synes osammanhängande förlopp. För att kunna skapa en helhetsbild av hotnivån mot samhället behövs det därför samverkan på flera plan, säger Malin Severin i ett pressmeddelande.
Det vi i dag kallar hybridkrigföring är dock inte så nytt som man kan tro. Redan på 1960-talet diskuterades vilka åtgärder som borde vidtas för att regeringen och underrättelsetjänsten skulle kunna upptäcka att Sverige var utsatt för ett koordinerat, icke-militärt angrepp från främmande makt.
– Även om dagens hotbild skiljer sig på flera punkter finns det all anledning att ta till vara erfarenheter från historien. Det gäller inte minst i frågor som rör hur man tidigare hanterade frågan om tidig förvarning och hur man byggde upp en infrastruktur för informationsspridning om icke-militära angrepp, säger Malin Severin