KRÖNIKA: Vem kan besinna sig efter det besinningslösa dådet i Stockholm?


Många, kanske nästan alla grova våldsbrott som begås, går inte att begripa. Även när motiven är glasklara förblir den bestialiska handlingen obegriplig. När det gäller gårdagens vansinnesdåd i Stockholm verkar det som om vi vill ta för givet att dådet verkligen var en attack mot Sverige, en attack mot vårt folk och vårt fosterland, och inte bara mot ett antal försvarslösa människor i Stockholms centrum.

Vi föredrar, även om vi inte vill erkänna det ens för oss själva, att statsministerns uttalande att ”Sverige inte låter sig kuvas” är fullt berättigat och inte alls överdrivet. Alla de, som på något sätt har fått känna sig delaktiga i jaken på den skyldige, eller ännu hellre, ja det måste det vara – de skyldiga till detta obegripliga, nej – låt oss istället hellre säga avskyvärda dåd, alla de har fått känna lite av den kittlande och lite förföriska känslan att vara en del av någonting stort, mitt i stora historiska händelser och skeenden.

Alla de, nej – alla vi, får känna att vi står på de godas sida i en kamp mot de onda, de brutala, de hänsynslösa utstuderade förstörarna av trygghet och civilisation. Och de onda vill vi inte ska vara alltför sinnesförvirrade, alltför svaga och ömkliga. Det ska helst inte vara en ensam galning som imiterar andra ensamma galningar. Om det är kallblodiga, vältränade terrorister i ett världsomspännande nätverk som attackerar själva fundamenten till världen vi lever i, då blir vi nästan en liten smula heroiska bara genom att vi står på den goda starka sidan, där vi sitter i tv-soffan.

Efter elfte september kunde vi kanske lite högdraget kritisera George Bushs svulstiga retorik och överdrivna reaktioner. Men jag kan inte gärna kritisera Stefan Löfvéns och medias och den svenska polisens reaktioner efter dådet i Stockholm igår. Inte när det räcker för mig att lyssna på Sveriges radios extrasändningar i tio minuter för att bli tårögd och alldeles övertygad om att jag är med om något stort och hemskt och betydelsefullt i en olycksbådande tid.

Klas Persson, lärare, Järfälla


Publicerat

i

av

Etiketter: