Läddy, hunden som var trogen in i döden | Höglandsnytt
Ledare

Läddy, hunden som var trogen in i döden

Världens äldsta hund, 21-åriga strävhårstaxen Chanel, är död. Sex månader gammal hämtades hon från centret för övergivna hundar, sedan dess har hon bott hos ett par på Long Island i New York och livnärt sig på kycklingrätter, choklad och jordnötter.

”Vi har alltid behandlat henne som en familjemedlem, som en människa, säger Chanels matte.” 21-årsdagen firade Chanel på ett hundspa på Manhattan.

 

Alla hundar lever inte sitt liv som människa, utan ett liv i människan tjänst.

 

När jag var fyra år fick jag en svart svanslös blandrashund, mest av rasen spets. Hon fick namnet Läddy. Hon blev närmare 20 år gammal, innan hon av åldersskäl måste få gå till sina hundkompisar i hundhimmelen.

 

Läddy levde inget liv med leverpastej och hundspa. I stället levde hon ett kallt och slitsamt liv ute i skog och mark, alltid vaktande pappas häst och vagn, ryggsäck eller cykel.

 

På gården gick ingen otillåten in på gårdsplanen, oss barn vaktade hon och skulle ha offrat livet för oss utan en tanke på sig själv.

 

Läddy var nog den snällaste och mest barnvänliga hund jag kan tänka mig. Hon deltog gärna utan att knota i våra ibland hårdhänta lekar, ofta blev hon utklädd och ingick i tablån.

 

En gång kom varubilen uppkörande på gårdsplanen med veckans varuutbud. Läddy, som hade ett jobb att sköta, slet sig lös och sprang ut för att mota Olle i grind. Iklädd kofta, byxor och babymössa mötte hon handlarn, vilt skällande som vanligt.

 

Mäkta förnärmad blev hon, då han gapskrattade åt henne, där hon kom rusande i full mundering med mössa och allt. Efter den dagen var hon inte lika road av att vara utklädd.

 

Läddy fick genom åren ett flertal valpkullar. Ibland gömde hon dom, ibland hann vi stänga in henne i köket, så att vi fick vara med från början.

 

Många gånger var hon nära döden. I sin värsta slyngelålder slet hon sönder de mesta av mina kläder så fransarna hänge omkring mig.

 

Den dagen hon tyckte att mammas tvätt på klädstrecket var en utmaning höll hennes dagar på att vara räknade. ”Skjut henne!” var mammas uppmaning till pappa, då hon stod där med sina bästa drälldukar sönderbitna.

 

Det som räddade Läddy var att hon plötslig var som uppslukad av jorden. Hon hade tagit sitt förnuft tillfånga och blivit vakthund, visade det sig.

 

Efter flera timmars letande började även mammas sinne vekna.

 

Men var fanns hunden?

 

Jo, pappa han drog sig till minnes att hunden varit med honom på morgonen, då han släppt ut hästen i en hage. Mycket riktigt, där låg Läddy och vaktade grimman som pappa hängt på gärdesgården.

 

Nästa dag låg hon pall vid pappas cykel på gårdsplanen och ve den granne som närmade sig den. ”Tänk en sådan vakthund”, sade mamma, aldrig att hon sedan nämnde att Läddy skulle tas av daga.

 

Några fransiga dukar kunde man leva med, men en bra vakthund var guld värd, menade hon.

 

Ett par år senare höll Läddy på att dö på riktigt. Den gången hade hon ätit råttgift som någon lagt ut i ladugården. Stel och bortom allt låg hon där i en kätte.

 

Jag grät och ville inte gå till skolan, trodde aldrig att jag skulle få se min hund mera. Skoldagen, den var lång och grå, jag var sju år och min bästa kompis låg hemma i ladugården och dog.

 

Men när skolan slutade för dagen stod pappa där och väntade.

 

”Nu går vi och köper dig den där cykeln som du skull ha köpt för valppengarna,” sade han. Det var hans sätt att visa att han förstod min första stora sorg.

 

Det blev en röd cykel inhandlad hos järnhandlaren i byn. Blanka skärmar hade den och bar det ståtliga namnet Rex Lyx. Jag drog den andäktigt de två kilometrarna hem till gården. (Först någon månad senare lärde jag mig cykla på den).

 

När vi kom hemdragandes med min cykel hade Läddy börjat röra på sig, hon drack litet mjölk och kämpade sig på kvällen igenom förlamningen. Någon dag efteråt födde hon sin första kull med valpar.

 

En annan gång höll hon på att stryka med, då hon korsade en beteshage där grannens fölunge gick och betade. Hon fick en spark av hästen som tog så illa att hon blev liggande medvetslös.

 

När pappa kom hem med henne trodde vi inte att hon skulle överleva. Men även den gången kvicknade hon till. Efter att ha varit konvalescent under några dagar så bar det iväg ut i skogen tillsammans med pappa igen.

 

Åren gick och med tiden fick hon andra arbetsuppgifter. Hon fick lära sig att åka bil, flyttade från Småland upp till Uppland och fick hjälpa pappa vakta fångar på en fångvårdsanstalt utanför Uppsala.

  Gammal, giktbruten och nästan blind hälsade hon alltid lika glatt de gånger jag kom hem. Den dagen, det inte gick längre, fick en god vän till pappa hålla i bössan medan pappa gick avsides och grät.

En sådan hund glömmer man aldrig.

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook