Den 27e januari var förintelsens minnesdag. Det är en påminnelse om att vi inte ska glömma vad som hände under 1940-talet i Europa. Ett sätt att spä på minnesbanken är att läsa överlevarnas berättelser.
Max Safir genomled under mer än fem långa år grovt förtryck från det att tyskarna tog honom, den unge judiske pojken, till ett arbetsläger i Polen våren 1940 till dess han befriades av amerikanska soldater ur koncentrationslägret Ebensee i Österrike i maj 1945. Då vägde han endast 24 kilo och levde nära döden.
Sina smärtsamma upplevelser från den tiden har Max Safir sakligt och mycket detaljerat redovisat i boken Bäste herrn, låt mig få leva (utgiven i slutet av fjolåret på XP media förlag).
Under dessa dryga fem år han Max Passera ytterligare några av helvetets förgårdar. Han slet i tvångsarbetsläger, klarade sig igenom en vistelse i förintelselägret Auschwitz-Birkenau och i januari 1945 i krigets slutfas tvingades han att gå därifrån i en dödsmarsch till koncentrationslägret Ebensee.
Max Safir inleder sin överlevnadsberättelse med en utförligt, innerlig skildring av sin familj med barndomens liv och miljö i födelsestaden Bodzentyn och senare i sydöstpolska Kielce där den judiska befolkningen utgjorde omkring 30 procent av stadens befolkning på ca 60 000 invånare. Efter 1935 ökade antisemitismen i landet och den fick ökad kraft efter den tyska ockupationen 1939.
Boken innehåller fördjupningstexter om kriget och förintelsen som vidgar perspektivet och ger en ram runt den individuella historien. Dessutom ingår en lista på litteratur för vidare läsning och förteckning med webb-sidor för mer information.
I sitt eländiga tillstånd efter befrielsen fördes Max till ett sjukhus i Tyskland, vidare till ett Röda korsläger i Italien och sedan till ytterligare ett läger, nu på Cypern. Därifrån utskeppades han våren 1946, 21 år gammal, till Haifas hamn tillsammans med 805 andra passagerar. Han skulle börja ett nytt liv i staten Israel som proklamerades i maj 1948.
Max och hans vänner ägde inte mer än kläderna på kroppen och fruktansvärda lägerminnen. Max menar att ”i själva utblottelsen låg ett slags styrka. Det fanns inget att förlora. Inga familjer att ta hänsyn till”.
Max träffade så småningom sin blivande fru Helena i Israel. Hon kom från Ungern och hade överlevt förintelsen. Hon och hennes syster hade räddats till Sverige genom Folke Bernadottes Vita bussar. Max Safir bor i Sverige sedan 1955. Han är änkeman sedan 1975 med barn, barnbarn och sedan 2010 sitt första barnbarnsbarn.
Det är vad som återstår av hans egen stora familj med sju syskon. Alla hans släktingar dog på olika sätt i skilda läger, en lägerresa som Max på ett mirakulöst sätt överlevde. Hans skildring av grymhetens landskap är värd att få många läsare.
[Bo G Lundberg]