Även om finansoro och politiska kriser runt om i världen gjort att klimatfrågan tonats ned, är behovet av politiska överenskommelser om utsläppsminskningar lika akut som tidigare.
Under sommaren var isen mellan Atlanten och Stilla Havet tunnare än på decennier. En färsk delrapport från FN:s klimatpanel IPCC visar att förekomsten av extrema väderförhållanden i världen redan ökar mer än beräknat som en följd av växthusgaserna i atmosfären. SMHI:s uppdatering av den vetenskapliga grunden för klimatarbetet visar att havsnivån kan höjas med 0,9‒1,6 meter i världen till följd av ett varmare klimat – för bara fyra år sedan bedömdes höjningarna bli mellan 0,2-0,6 meter.
Inför FN:s klimatmöte i Durban är budskapet därför glasklart. Det behövs större och snabbare utsläppsminskningar för att hindra att temperaturen stiger över två grader, vilket är det mål som mötet i Köpenhamn 2009 slog fast. Över hundra länder, däribland många lågt liggande och fattiga ö-nationer, anser att temperaturökningen skulle behöva begränsas till 1,5 grad. För att klara det med en sannolikhet runt 70 procent – vilket är en förhållandevis riskfylld nivå – krävs globala nollutsläpp redan runt år 2050.
Samtidigt har förhandlingarna sedan Köpenhamn gått trögt. Många fattiga länder känner sig svikna och har ett bristande förtroende för att vi i den rika världen ska gå före med klimatåtgärder och ge dem stöd för att anpassa sig till klimatförändringarna.
Därför är en av de viktigaste uppgifterna i Durban att gjuta nytt hopp i samtalen och stärka förtroendet för FN-processen. Men den som väntar sig stora kliv framåt kommer att bli besviken. Tveksamheten från de största ekonomierna, främst USA och Kina, för att i nuläget gå med på att internationellt binda sig till att minska sina utsläpp, är helt enkelt för stor. Andra tillväxtländer, som Brasilien och Indien, aktar sig för att gå med på krav som de tror kan hämma deras väg mot högre välstånd. Och oljeexportörer som Saudiarabien och Venezuela agerar på olika sätt för att hålla tillbaka förhandlingarna.
Däremot kan vi hoppas på att mötet resulterar i några mindre framsteg på vägen mot ett nytt avtal. På sikt behövs erkännande och en konkretisering av gapet mellan ländernas utsläppsåtaganden samt av målet om högst två graders temperaturökning. Det behövs regelverk för inrapportering och verifiering av utsläppen. Det behövs beslut som förbättrar existerande och etablerar nya marknadsmekanismer, till exempel utsläppshandel.
Som centerpartister arbetar vi hårt för att klimatfrågan ska komma tillbaka till toppen av agendan i politiken och samhället i stort.
Det görs dels genom att Sverige deltar med full kraft i klimatsamtalen. Men det sker också genom att alla centrala aktörer här på hemmaplan – kommunerna, näringslivet, civilsamhället – gör sitt bästa för att få till stånd en utveckling av de politiska och ekonomiska regelverken i klimatvänlig riktning.
Denna höst har regeringen inlett ett arbete kallat Färdplan 2050, där vi i ett brett samarbete i samhället stakar ut vägen mot ett Sverige utan klimatutsläpp.
Det ska vara billigt och lätt att göra det som är bra för klimatet – det ska till och med gå att tjäna pengar på det. Tills de globala ramarna är helt på plats behöver vi alla ta ett ansvar för att minska klimatpåverkan i den egna verksamheten och beslutssfären.
LENA EK (C) miljöminister
GÖRAN LINDELL (C) riksdagsledamot/distriktsordförande