Debatt

När makten flyttade från Fårö

Läser Thomas Bodströms bok om ”makten, intrigerna, myglet” med ett igenkännande leende. De med rätt värderingar och självpåtagen uppgift att leda landet har blivit djupt kränkta, fråntagna sin makt – nu skall den utövas av en tölp från bondvischan.

Det är eftermiddag på Hotel Dalecarlia en sensommardag i slutet av det avlägsna sjuttiotalet. Solen sjunker sakta ned i den glittrande Siljan och det är bedövande vackert. En centerkurs går i stark förväntan TCO ordföranden Lennart Bodström skall komma och tala om Löntagarfonder.

Journalisterna som uppmärksammat evenemanget talar i tysthet om den jordbävning, som Thorbjörn Fälldin utlöste, när han blev statsminister i Sverige. Nu var även det fackliga ledarskapet tvunget att tala till tölparna från bondvischan.

Folket under kristallkronorna kunde inte smälta tanken på att den politiska dagordningen skrevs i Ramvik. DNs och Expressens ledarsida mätte tiden för Fälldins ledarskap och såg med fasa ”det kan dröja femton år innan dagordningen återbördas till Stockholm”. En rysning gick bland alla dem som varit vana vid att bara ringa en kompis så fixade sig allt i maktens korridorer.

En gammal fackföreningsveteran sa till mig med tårar i ögonen ”vet du att Fälldin och Bohman sitter i vårt kanslihus”. Tydligare kunde inte saken sägas.

Kvällen vid Siljans strand förflöt lugnt. Lennart Bodström talade om att TCO inte hade någon uppfattning i löntagarfondsfrågan och att socialdemokraterna med allt som stod i deras makt ville bli kvitt frågan. Alla fascinerades av Bodströms charm och damerna smalt som vax i solsken inför hans leende, talekonst men framförallt hur bra han dansade.

Åren runt slutet av sjuttiotalet var händelserika. Barnbokförfattare avsatte regeringar, Sveriges statskuld växte lavinartat, IKEA började säljas till en holländsk Stiftelse, bröderna Rausing flyttade till London. Nationalklenoden Ingemar Bergman hade gått i landsflykt, allt fler makthavare flyttade till Fårö på sommaren.

När Katrineholmssonen Göran Persson övertog statsrodret upprepade sig historien. Dagordningen skulle skrivas i Katrinholm – det kunde väl aldrig gå väl. På Expressens redaktion hade Bo Strömstedt packat ned orgeln för gott och tidningens kriser avlöste varandra. Under kristallkronorna oroades man om Persson verkligen kunde föra sig och dricka champagne ur eleganta glas. I hans bygder drack man väl en ”halv böj”

Det nya maktcentret på Fårö hade etablerat sig . Ministrar tillsattes och avsattes av dem som hade makt och myndighet i regeringen. Mycket hade förändrats. Palme och Anna Lindh var borta men nationalikonen Bergman hade återkommit och givit glans åt ön. Trots skröplighet gav han legitimitet åt att Sverige kunde styras från Fårö. I Visby glammade ”rännstensliberalerna” i natten under den årliga manifestationen av ”Palmedalen”

Det är då den stora olyckan händer. En person som få känner låter sig krönas till socialdemokraternas ledare. Han vågar ställa sig upp i manegen säga ”jag skäms inte för att jag är socialdemokrat”. Chockvågorna går som en tsunami genom maktens och tidningarnas korridorer han vågar påstå att partiprogrammet håller över tiden. Det skall dröja länge innan jag ändrar i grundfundamenten. Säger han.

Makteliten som haft små grillaftnar med rödvin på Fårö inser att hela den socialdemokratiska Fårö- kolonin står utanför maktens tinnar och torn. Dagordningen skrivs i Oskarshamn, en plats på jorden som både partiet, gud och samhället hade glömt.

Bodströms bok speglar väl den smärta som fårökolonin känner. Medlemmarna i den kan inte längre dricka champis i bersån och fatta besluten inofficiellt i glada vänners lag. Tanken på att från den småländska taigan kom Nils Dacke, Wilhelm Moberg, Ingvar Kamprad och nu Håkan Juholt är smärtsam..

Boken gör likt Expressens ledaravdelning en kalkyl hur länge kan han sitta kvar – tio kanske femton år. Alla makthavare inser att under deras yrkesverksamma tid kommer inte den politiska dagordningen att skrivas varken i Stockholm eller på Fårö. Det är denna uppgivenhet som är bokens klo: ”makten över den politiska dagordningen har fråntagit mig och mina Fårövänner”, klagar den unge Bodström.

LARS-HÅKAN HALLDIN ©

Oberoende cnterpartistBrännelund Eksjö

Av: Redaktionen, [email protected] Gilla oss på Facebook