Nazimens förbrytelser får aldrig glömmas

Andra världskriget födde dagens demokratiska Europa men till ett ohyggligt pris. Offren för nazismen får aldrig glömmas och deras historia måste ständigt återberättas så att vi inte låter det hända igen. Kriget får inte reduceras till dokumentärer på Discovery Channel.

Dagens europeiska samhällen, inte minst det svenska, har en utformning som eftersträvats av människor i århundraden och trots den ekonomiska kris kontinenten nu genomgår är det västeuropeiska samhällsbygget det ideal som hela världen ser upp till och måste förhålla sig till. Vi har ett slags moraliskt övertag på de flesta andra länder. Denna upplysthet föddes dock ur moraliska spillror efter världshistoriens kanske grymmaste förbrytelser.

Japans slakt i Kina, Stalins terror i Sovjetunionen och framför allt nazismen under Hitler i Tyskland kan egentligen inte beskrivas i ord, bara med tårar, skrik, mardrömmar och sömnlösa nätter.

Men ur detta föddes dagens europeiska samarbete. Det är lätt att ta EU för något annat när unionen idag känns så självklar men EU är först och främst ett fredsprojekt. Krig ska bli omöjligt mellan länder som samarbetar så mycket som EU-medlemmarna gör.
I Sverige känns kanske inte tanken på krig så märkvärdig. Läget är helt annorlunda på kontinenten.
Därför är det viktigare i Sverige än kanske någon annanstans att nazismens brott inte glöms och att historien ständigt återberättas. Det kommer nya generationer som inte längre har direktförbindelse med andra världskriget. De måste också få veta sanningen.

Kriget får inte bli dokumentär på Discovery
Då räcker det inte med att nöja sig med en siffra över hur många miljoner människor som dog. Vi måste i detalj fortsätta beskriva mördandet. Det är endast på det sättet en förståelse för grymheten och lidandet kan växa fram. Det finns annars en farlig tendens till att andra världskriget förminskas till en rad dokumentärer på Discovery Channel, dokumentärer som inte sällan glorifierar krigandet.

I sin skakande bok Hakkorsets gissel berättar Lord Russell of Liverpool om de mumifierade och förkrympta skallarna av polacker som mördats, om de meningslösa experiment i koncentrationslägren som gjorde kvinnor lemlästade, om hur tatuerade fångar dödades för att göra lampskärmar av deras hud, om stanken från ugnarna som brände judar i utrotningslägren och så vidare till dess att läsaren inte. Boken är skriven strax efter Nürnbergrättegångarna och innehåller originalbilder från bland annat koncentrationslägren.

Stanken från lägrens skorstenar
Lord Russells bok har 60 år på nacken men den tar i detalj upp problemet med vad det tyska folket visste om nazisternas förbrytelser. Det står klart att folket visste en hel del. Det finns berättelser om klagomål på rök och stank från byar kring lägren som brände människor, hur barn skämtade om bussarna som kom till dödshjälpssjukhusen lastade med ”lägre stående människor” som regimen inte ansåg fick leva.
Att tyska folket visste är en sak, den viktigare frågan är: vad gjorde de?
Frågan går vidare till oss som lever idag. Vad gör vi när folket massakreras i Syrien och svenska bolag gör affärer med diktaturer? Åtminstone några av oss släppte nallebjörnar över Minsk.

Höglandsnytt 26e sep

[adrotate banner=”6″]
[adrotate banner=”7″]