”Ni är likskändare”, utnyttjar William Petzälls död

Jag läser med bestörtning att SD-politikern William Petzäll är död. Ett prövat livsöde har nåtts vägs ände. Ibland måste man sätta sig ned och fråga sig vad har jag idag gjort för de minsta av mina medmänniskor?

[adrotate banner=”6″]
Jag vet, du kan inte bära alla livsöden på dina axlar men du kan i tankens makt tänka goda tankar om den förtappade och utslagne brodern…

Det som berör mig mest illa är hur dagstidningar, radio och TV behandlar honom. Nu är han på allas läppar, hans ande höjs till skyarna.

Jag bläddrar i samlade artiklar ser hur Expressen och aftonbladet öst galla över Wilhelm Petzäll flera gånger under åren som gått. Hur partiledningen i SD gjort livet till ett helvete för mannen. Nu skriver man vackra kondoleanser.

SD, Aftonbladet och Expressen ni som nu har alla goda tankar nu om Petzäll varför hjälpte ni inte honom när hand levde? Jag bara frågar. Ni kunde hjälpt honom med lika mycket som intäkterna från lösnummer gav er.
Nu när killen är död då tar ni honom till ert hjärta då höjs liket till skyarna. Vet ni vad ni är: likskändare. Ni säljer lösnummer på en död man det är modern pressetik.
Begrepp som älska sin nästa finns inte i er värld hos er är varje sålt lösnummer en seger för er hunger efter pengar.

Den som är elak och synisk han säger Petzäll fick det han förtjänade. Missbrukare och SD-politiker då förtjänar den behandlingen. När man läser tidningarna ett år tillbaka inser man det var åt det hållet tidningarnas lösnummerjakt ledde till en för tidig död.

När han lämnade SD-gruppen behandlades han inte väl. I Riksdagens korridorer var det nog ingen som brydde sig om honom. Käre läsare det finns ingen mer känslokall arbetsplats än riksdagen för dem som är utstötta och förbrukade. Där finns ingen hjälpande hand utan en miljö som utesluter och misshandlar själen. Man pekar gäran finger i det fördolda åt dem som inte är inne hos partiledningarna. Unviker hälsa på dem och fika vid samma bord. Ingen sitter vid deras sida på gruppmöten osv.  Sådant ser vi på nära håll i våra kommuner när man utesluter handikappade med flera ur gemenskapen.

I frågan om William Petzäll måste man fråga sig vilken personlig moral har tidningarnas redaktörer och redaktionsledningar. Inse den smärta nära och kära känner för sin son, broder, kusin och vän. Bara för man hamnat i missbrukets gissel förtjänar man inte spott och spe.

Det som är värst är den omoral denna historia kantas av från medias sida när han var på väg utför spottade man på honom nu hyllas han bara för att få sälja lösnummer. Sådant gör mig illamående.

Lars-Håkan Halldin
(Tankar på Landsbygden)

[adrotate banner=”7″]
[adrotate banner=”23″]
[adrotate banner=”34″]