”Med början på onsdag så står Vetlanda BK inför två ödesveckor. Nu ska det upp till bevis! Tillhör man slutspelslagen efter grundserien eller inte?”, skriver Leif Hedberg i en bandykrönika.
Broberg hemma under onsdagen och Sirius dito på fredag.
Sedan väntar två bortamatcher i form av Hammarby och Västerås.
Allt under två veckors tid.
Det absolut minsta som krävs är fyra poäng. Helst sex och då ska de komma i de tre första matcherna.
Men vad krävs för detta?
Ja, främst att man spelar lika bra som man gjort i långa stunder och inte faller ihop som mot Sandviken nyligen och i förlustmatcher som mot Kalix, Vänersborg och Villa-Lidköping. Där har solklara ledningar övergått till enmålsförluster.
Timeout
Sedan tiotalet år tillbaka har varje lag rätt till varsin timeout som får tas när som helst.
99 av 100 (om inte 100 av 100..,) bandyledare väljer att ta denna när man kommer i ett underläge och då ofta när tre mål skiljer. VBK -ledningen utgör här inget undantag.
Men vad hade hänt om VBK tagit timeouten när man ledde med 3-0 mot Kalix, 4-1 mot Vänersborg och 5-3 mot Villa-Lidköping?
Tänk om Patrik Johansson och Jonas Claesson hade sagt:
– Nu ser det jäkligt bra ut killar. I defensiven håller nu exakt rätt avstånd i styrarbetet. Ni sliter som galärslavar och det är ett fortsatt måste. I anfallsspelet gör ni er spelbara och avlastar varandra kanonbra. Fortsätt så här. Kör skiten ur er som ni gjort hittills och gör inte avkall på något.
Positiv kritik
Människan är som mest mottaglig för positiv kritik och stiger i takt med beröm.
Hade VBK tagit någon mer poäng i de nämnda matcherna då? Det är en hypotes men vi vet ju vad som hände nu….
Istället tar man timeouten när det är som jävligast. Det kommer ut elva spelare med hängande huvud som just då tycker allt är skit. Adrenalinet går kanske upp något när spelet går igång igen men sedan är man snabbt tillbaka i samma (skridsko)spår.
Ta en positiv timeout!
Och på tal om psykologi. Inför den här säsongen sa man att man skulle spela på fler spelare än Johan Löfstedt och Joakim Andersson. Det såg bra ut till serien inleddes. Därefter har det i princip bara handlar om de två.
Spelare som Tobias Nyberg och Patrik Johansson deltar ju knappt i det offensiva spelet!
De två måste få en betydligt friare roll i offensiven. Vi ser ju det varje gång de tar ett initiativ. Här är Robin Folkesson ett föredöme. Han vill, vågar och kan.
Glädjeämnet
Längst bak har målvakten Oskar Löfqvist varit det stora glädjeämnet i de två senaste matcherna.
Jag älskar hans stil när han går ut och täcker skott.
Kommentatorerna på Bandplay menar att ”skytten skjuter rakt på Oskar”.
Givetvis gör de det! De har ju knappt något annat val och det är Oskar som ser till att BLI träffad. Det är inte skytten som träffar Oskar.
Stillastående
VBK:s försvarsspel måste också förbättras. Man är alldeles för stillastående.
Man sjunker för djup ner i plan i styrspelet vilket innebär att man hamnar i eget straffområde. Då blir man naturligt stillastående. I annat fann hamnar man ju utanför kortsidan…
Att runda en stillastående spelare är lika lätt som att runda en kona under träning – nästan.
Man måste ha en högre brytpunkt, den får inte vara nere vid egen hörnflagga.
Sedan är det små marginaler och VBK kunde (borde?) haft 4-6 poäng till.
Det är de poängen man ska ta med början i morgon mot Broberg.