Dags att säga adjö när samhället dödar sina egna medborgare. Ibland visar historien oss när ett samhällesbygge nått sitt slut, när det visar sig ha misslyckats. Vi är där nu, skriver Höglandsnytts chefredaktör Henrik Simonsen i en nyårskrönika, en hård uppgörelse med dagens dekadenta degenererade Sverige.
I november 1901 försvann två flickor i en snöstorm i södra Ydre. De hittades vid liv efter tre veckor intill en sten. Det har kallats undret vid Barnastenen men är i själva verket symbolen för ett samhälle som misslyckats helt. En tid när illusionerna skingrades, precis vad som hände också 2020.
Det gamla Fattigsverige på landsbygden kunde inte längre utvecklas eller anpassa sig. Flickorna hade varit på tiggarstråt och var på väg hem till sin torparstuga. De hittades inte eftersom de inte vågade ge sig till känna, rädda för skallgångskedjans lyktor som de trodde hörde till övernaturliga väsen. Hela samhället var genomsyrat av kvävande vidskeplighet.
Fattigdom, brutalt klassamhälle, religiöst förtryck och sjuklig vidskepelse. Detta samhälle kunde inte längre fortsätta. Någon mil från flickorna susade tågen fram mellan spirande industriorter. Där låg framtidens moderna samhälle. Samtidigt växte motståndsrörelserna: frikyrko-, arbetar-, nykterhets- och rösträttsrörelsen. Ett bättre samhälle var på väg att växa fram.
120 år senare är vi där igen. Vårt nuvarande samhälle är inte längre hållbart. Det har nått vägs ände. Jag tänker inte uteslutande på miljöförstöringen och klimatförändringarna. Pandemin har visat oss att det svenska samhället helt degenererat.
Genom mänsklighetens historia har alla samhällen som drivits framåt också hyst vördnad för de äldre och man har gjort sitt bästa för barnen. Folket däremellan har ansetts vuxna nog att likt pelare bära upp samhället. I Sverige har man under pandemin valt att döda de äldre. Automatisk palliativ vård, fortsatt svängdörr i hemtjänsten och fullkomlig respektlöshet för de självklaraste mänskliga värderingarna.
Barnen experimenteras det ständigt på. De ska ha rättigheter och våga tro på sig själva men byta kön om något inte stämmer in i mallen, då får man inte vara sig själv. Alltsammans medan de s k vuxna flyr undan ansvar. Ministrarna och generaldirektörerna i fjällen, i Stockholms vimmel eller på flyget till Kanarieholmarna är bara toppen av isberget, symboler för ett samhälle som helt och fullt hemfallit åt dekadens.
Ytterligare ett exempel är statens flykt undan ansvar för samhällsbygget. Regeringen använder Trafikverket som sköld för att undvika kostnader för bygge av ett nytt järnvägsnät. En orgie i oansvar för Sveriges framtida framväxt.
Men nu är det slut. Dekadensens samhälle har nått vägs ände. Frågan är var vi kan finna fröna som ska bära upp framtidens samhälle? Svaret kan faktiskt finns i det förgångna när vi i år firar 100 år av allmän rösträtt. En nygammal demokratirörelse. Den gamla eliten vek inte undan förrän den hotades med en omstörtande revolution i slutet av 1910-talet. Greta, är du kvar?