Väljarkåren har medvetet valt en väg som i många avseenden har gjort det svårt för Alliansregeringen att styra Sverige under denna mandatperiod. Dessa plötsliga revolutionära tendenser hos väljarkåren ger anledning till befogad oro. Innan valet i höstas fanns det i Riksdagen endast ett ytterlighetsparti; efter valet så blev den siffran utökad till två. Att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna tillsammans har hela 11,3 procent av rösterna i Riksdagen ska inte ses för nåt annat än vad det i de facto är; en helt felaktig väg för Sverige, ur alla aspekter. Låt oss hoppas att väljarkåren endast led av en tillfällig förvirring så att Alliansen åter kan få egen majoritet i Riksdagen efter valet 2014. Alla vi som stödjer Alliansregeringen måste nämligen sträva efter ett gemensamt mål; att varje dag stenhårt kämpa för att Socialdemokraterna aldrig någonsin får regeringsmakten igen i detta land.

Samtliga tre partier i den rödgröna soffan kommer nu att komma med nya partiledare till valet 2014, vilket betyder att det kommer bli mycket svårt för Alliansen att upprepa en tredje raka valseger. Att Alliansregeringen under sin blott andra mandatperiod tvingas styra i minoritet visar på att det blir svårt att vinna valet 2014. Och alla som stödjer Alliansen kommer garanterat få räkna med att vänsterblocket kommer att bedriva en kompromisslös smutskastningskampanj gentemot Alliansen i nästa valrörelse. De rödgröna kommer inte att sky några medel i jakten på Rosenbad, det är jag redan nu helt övertygad om. Enligt min mening så finns det endast ett ”säkert kort” som med största sannolikhet skulle kunna se till så att Alliansen vinner valet 2014; nämligen att förstärka Alliansen med Sverigedemokraterna. Jag respekterar sannerligen inte detta chavunistiska enfrågeparti men faktum kvarstår dock; i valet mellan en regering bestående av S-V-MP eller en regering bestående av M-FP-C-KD-SD, så finns det i alla fall hos mej inga tvivel på vilken av dessa två kombinationer jag skulle föredra.

Vänsterpartiet har nu valt en ny partiordförande, vilket med stor sannolikhet kommer betyda att de kommer öka betydligt i storlek i kommande riksdagsval. Oavsett om V har en partiordförande som kallar sig för kommunist eller ”modern reformist”, så anser jag att detta parti under inga som helst omständigheter ska få tillåtas att ingå i regeringen och således tilldelas ministerposter. Om man ska bortse från att någon av blocken inte lyckas vinna majoritet i Riksdagen (förutsatt att Alliansen inte utökas med SD) och ingen av dom vill styra i minoritet, så är den enda logiska lösningen en koalitionsregering bestående av S-MP-C-FP efter kommande riksdagsval. Eftersom ytterlighetspartierna SD och V med stor sannolikhet tyvärr kommer att fördubbla sina respektive mandat efter valet 2014, så kommer det betyda att en koalitionsregering över blockgränserna kommer att pressas fram. Och detta har jag i praktiken inget emot, eftersom S – till skillnad från V – är ett realpolitiskt och demokratiskt mittenparti. Det andra alternativet som jag som sagt skulle kunna acceptera, men som är mindre trovärdigt, är att Alliansen släpper in SD och bildar en femklöver. Då skulle majoriteten vara säkrad och V vara neutraliserade. Men detta är som sagt var i dagsläget inte realistiskt. Undertecknad har aldrig och kommer aldrig ha mycket till övers för det chavunistiska och doktrinärt trångsynta SD. Men om jag tvingas välja mellan SD eller det gamla kommunistpartiet i regeringsställning, så är det ett val som inte är svårt för mej. Min dröm vore naturligtvis att M-KD-C-FP får fortsätta styra landet en tredje mandatperiod. Men detta tror jag tyvärr inte kommer att inträffa eftersom både SD och V kommer att mobilisera inför kommande val på ett sätt vi aldrig har sett förut. I och med detta så anser jag att S och M måste ta sitt ansvar, och således börja titta efter alternativa och bredare regeringslösningar.

I Kristdemokraterna pågår det för tillfället en intensiv falangstrid, detta till trots att Hägglund omvaldes på det extrainsatta rikstinget. De stridande består av ”Hägglunds gäng” respektive ”Odells gäng”. Jag anser att den så kallade ”falangstriden” allt mer har utvecklats till en sandlådestrid på högsta nivå. Jag anser att Kristdemokraterna genom sitt agerande har satt trovärdighet på spel, och jag ser inte hur Alliansen ska kunna vinna ett tredje val på raken om KD fortsätter med sina interna stridigheter. Jag anser att KD omedelbart bör lösa sina interna problem, för att sedan omgående börja förklara för väljarkåren vilken katastrof det vore för Sverige om det röda laget vinner regeringsmakten efter kommande riksdagsval. Jag anser att av de fyra partierna i Alliansen, så är KD tillsammans med M de partierna som har de mest trovärdiga och verklighetsförankrade riksdagsledamöterna. Jag anser att det som idag sker i KD är mycket tråkigt, och jag ser fram emot att så snart som möjligt få ett slut på de interna problemen i partiet. Hägglund har 1/3 av partiet emot sig, och detta är problematiskt för hela regeringen. Men jag hoppas att detta kommer att lösa sig med tiden, så att all kraft kan läggas på att föra en offensiv politik gentemot de rödgröna.

Borgerlig, Nässjö