En ständig våg av förstörelse – men varför, frågar sig politikerna i Helsingborg, efter att fönsterrutorna på stadens skolor har krossats vid inte mindre än 642 tillfällen. Ingen har ännu kunnat knytas till skadegörelsen.
Kameraövervakning, väktare och trygghetsvärdar som patrullerar, galler, okrossbart glas, strålkastare och rörelsesensorer, samt förbud att vistas på skolgårdarna efter skoltid är några av de förslag som myndigheterna har lagt fram..
Själva säger några ungdomar att det hela har handlat om att det inte finns något att göra, att det kan handla om hämnd på lärare eller skolan som sådan. Det kan också handla om status, att inge respekt i en grupp där kriminalitet ingår. Föräldrarna känner oftast inte till var deras barn håller till eller vad de gör.
Att krossa några rutor på en skola ger några minuters spänning och det är kul när larmet går och att bli jagad av polisen eller väkterna. Man kan inte nita en lärare som varit dum, men man kan krossa en ruta på natten och tänka ”där fick du”.
Ungdomarnas eget recept för hur staden skall komma till rätta med vandaliseringen är flera och bättre fritidsgårdar för litet äldre ungdomar, med biljard, häftig musik och kafé, kanske någon form av lägerverksamhet.
-Då skulle vi vara där allihop, säger några ungdomar som HD har pratat med.
Men, säger de samtidigt, personalen skall vara som ungdomarna, men inte för snäll. De som inte sköter sig ska åka ut direkt.
Ungdomarna tror inte på myndigheternas förslag om övervakningskameror och förbud. Det skulle bara bli så att den som vill kasta sten täcker över ansiktet eller kastar sten från ett annat håll, siar de.
-Om skolan behandlar alla rättvist och om alla känner att de är en i gänget, då skulle det inte hända så mycket grejer, menar ungdomarna.
Kan det vara så enkelt, som att se varje ungdom som en individ, visa respekt, lyssna och ta till vara det de unga försöker säga till vuxna om hur de vill utforma sin skoldag, sin fritid och sitt liv?
Kan det löna sig att anslå medel i de kommunala budgeterna för verksamheter för ungdomar, verksamheter som är anpassade till just de behov som varje åldersgrupp av tonåringar har?
Tonårstiden är lång för en tonåring. En transportsträcka där barn ska hinna omformas till vuxna. En 13-åring har sina behov av fritidsaktiviteter som skiljer sig från vad en 17-åring har. Men gemensamt för alla är att de behöver vuxna, vuxna för att mogna och få bra värderingar.
Alla, liten som stor, har behov av att bli sedda och respekterade, att vuxna tror på dem och ser dem som en resurs för samhället. En länk i kedjan, någon att satsa på, någon som ska ta över samhället och den kommande generationen.
Om kommunpolitikerna ute i våra kommuner endast erbjuder gatan för ungdomar att vara på så ber de om problem. Om de stänger ute ungdomarna i stället för att bjuda in till gemenskap så bäddar de för problem även längre fram och kostsamma sådana.
Kommunpolitikernas felaktiga beslut är i många fall grogrunden till den kriminalitet som växer fram i en kommun. Att inte vilja se och satsa på barn och unga skapar problem i generation efter generation.
Några ungdomsgårdar, med rätt personal, utformade av ungdomarna själva, kostar en bråkdel av vad vandaliserade skolor, kameraövervaknig och vaktbolag kostar. Att tänka klokt och långsiktigt kostar mindre än kortsiktiga beslut utan eftertanke.
Ungdomar är kloka, om ungdomarna fick vara med och bestämma skulle vi ha en bättre värld.