Det handlar inte om trygghet utan insnålande pensionspengar

Man kan ju undra, var får de allt ifrån, politikerna? I framtiden kan pensionsåldern bli allt mer flexibel och gränserna mellan arbetande och pensionär, siade Reinfeldt i veckans litet putslustiga Almedalstal.

Många som når den där magiska åldern är själva i växande grad irriterade över att bli stämplade med något man inte känner sig trygg med, framförallt om man får pigga 90-åringnar, sade han.

Det är frågor som nu regeringens framtidskommission ska få till uppgift att arbeta med, enligt honom.

Att befolkningen i Sverige blir allt äldre och lever längre, det har fack och förutseende kommuner varit medvetna om de senaste 20 åren.

Det kan bara ha kommit som en glad överraskning för den nuvarande statsministern.

Att befolkningspyramidens stora barnkullar har kommit över 60-årsstrecket och snart rullar in i gungstolsåldern, det har länge varit ett känt faktum.

Likaså är det sedan årtionden klarlagt att arbetskraften i den arbetsföra åldern har en nedgående spiral.

Men det har man inte tagit fasta på, man har inte varit förutseende att se över i vilka yrken det kommer att fattas folk.

Man har inte heller utnyttjat den arbetskraftsinvandring som Sverige har haft sedan slutet av 1980-talet.

 I stället för att utbilda och ta tillvara på redan utbildade invandrargrupper, som har kommit hit, har man försörjt, om än med dagtraktamenten och undermåliga bostäder. Men ändå,  många arbetsvilliga människor har gått förlorade.

Nu är klockan slagen, då även regeringen nyvaket tittar ut över sina svenskar, gamla som nya, och menar att vi alla måste hjälpa till.

Nu menar han, statsministern i det nya trygga Sverige, att de som nalkas den magiska åldern ska känna sig glada över att kanske kunna lyfta lön upp i 90-årsåldern, för att slippa känna sig stämplade som pensionärer, något man inte känner sig trygg med, som han uttrycker det.

Hans tal handlar nog mest om att inte behöva betala ut insparad pension, att kunna ha litet innestående pensionspengar kvar, pengar som kanske redan är utnyttjade till annat, kanske femte skatteavdraget.  

Eller så hoppas man därmed att de som uppnått pensionsåldern hinner dö innan det är dags att med någon pensionsutbetalning.

Det handlar inte om att ge äldre människor en större trygghet, som han säger, han Reinfeldt.

I stället handlar det om att klara av att hålla landet Sverige rullande, att klara av att bemanna sjukhusen, äldreboendena och andra personalkrävande arbetsplatser med personal.

Men de som orkar och har ett välavlönat arbete, typ företagsledare, advokater och annat, de arbetar redan långt över pensionsåldern. Så dem kan det inte handla om.

Nej, det är de med dåligt betalda jobb, de som arbetar inom vården, i serviceyrken och annat, de som håller Sverige rullande, det är dem som man vill åt.

Det är dem man får svårt att ersätta när fyrtiotalisterna i snabb takt går i pension.  

För som ordföranden i Kommunal, Annelie Nordström sade vid ett seminarium i Visby, inom kort är var femte invånare i Sverige över 65 år.

Så vem ska sköta, mata och natta alla dessa åldringar, om inte åldringarna själva?

Men det var först i måndags som regeringen lanserade sin framtidskommission med sikte på åtgärder för 2020- 2050.

De senaste decennierna har antalet studenter på gymnasiets omvårdnadsprogram minskat och av dem som börjat arbeta i vården hoppar en hög andel av inom fem år, sade Annelie Nordström.

Bättre villkor i yrket och möjlighet till heltid är villkor som måste ställas för framtiden, anser hon.

Hon talar om de vägval som måste göras. Antingen ska vi ha tänkande kompetenta människor i vården, eller också ska vi ha personer som utför enkla arbetsuppgifter.

Bertil Östberg (FP), statssekreterare i utbildningsdepartementet säger å ena sidan att han vill höja yrkets status, å andra sidan att branschen själv måste ta ansvar för detta.

Så vilken uppgift och vilket ansvar har då politikerna på riksnivå?

Det är väl ändå så att, innan man tar beslut om hur den statliga ekonomin ska fördelas, tar en titt i den gemensamma börsen.

Finns det utrymme för sänkta skatter, frikostiga frivolter och gräddfiler åt en mindre del av befolkningen?

Om inte så borde man kanske ta ett bättre ansvar för följer som kan uppstå.

Eller, som han så sant sade, han med sandalerna och hårpiskan, finansministern, ”alla måste vi ta vårt ekonomiska ansvar, även hushållen, finns det inte pengar, så kan man inte handla”. 

Ett budskap som han upprepade till leda i Debatt-programmet härom kvällen.

Att nu 2011 börja tala om ett gemensamt ansvar, känns litet övermaga.

Ett ansvar som regeringspartierna själva borde ha lagt sig vinn om att ta redan 2006.

Det ansvaret borde man ha varit överens om redan den gången man kom till makten och så glatt bildade ett Alliansparti med småpartierna.

Eller den gången man satt hemma vid Olofssons köksbord och drog upp riktlinjerna. Den gången borde man ha utgått från befolkningspyramiden och kollat upp vilka pengar och vilken arbetskraft man hade att bolla med under resten av 2000-talet.

Att som nu, snart sju år senare, komma dragande med de sedan länge kända variablerna, visar enbart vilken okunskap som regeringen sitter inne med.

SIV GRÖNWALD

{addthis-tb-16px}
{plusone-small}

Kommenteringen är avstängd.