Landstinget informerar i Ulfsparresalen på gamla sjukhuset i Eksjö om att målet för Esthers nätverk är att alla med vårdbehov, gamla som unga, på Höglandet ska uppmärksammas på Esthers namnsdag.

Uppmaningen är att den som känner någon som behöver uppmuntras, har en gammal släkting, en sjuk vän, någon som är ensam, någon som inte kan ta sig fram så enkelt, ska överraskas med en Estherbakelse.

Själv skulle jag så gärna ha köpt en Estherbakelse till min farmor Ester, till henne som betydde så mycket för mig under mina första barnaår.

Hon finns inte längre, blev bara 61 och ligger sedan 60 år tillbaka på Höreda kyrkogård, men i mitt minne är hon ännu lika levande som då jag var barn.

Det var farmor som lärde mig att se, djuren, blommorna, meningen med livet, våga se verkligheten, titta bakom fasaderna, förstå att alla har ett värde och att behandla alla lika.

Hon kunde prata med djuren, le åt människors dumhet och ta vara på människors storhet. En och sextio lång, med åren tunnhårig och böjd, bevarade hon livet ut sin värdighet.

Hon hade en själslig styrka, humor, ett varmt leende och ögon som såg bortom det småskurna, elakheterna och människors behov av att förgöra varandra. 

Vid hennes grav var det någon som sade ”Om alla hade varit som Ester så skulle det inte ha funnits några krig i världen, med sitt lugna väsen spred hon ro omkring sig”.

Hon lärde mig sticka, rensa abborrar, plocka jordgubbar, baka sockerkaka, prata med djuren, se vad de tänkte och le åt det som inte går att påverka.

Hon läste högt för mig ur Folket i Bild, om Biffen och Bananen, om Pelle Svanslös, elaka katten Måns och jasägarna Bill och Bull. Hon fick mig att förstå mobbningens inre väsen, att det alltid måste finnas jasägare för att elakhet ska kunna bestå, hon sade det aldrig, men jag förstod och bar det med mig.

Hon läste högt ur Vilhelm Mobergs följetong Utvandrarna, om Ulrika i Västergöl och den skenhelige pastorn som kom med kuken i ena handen och bibeln i den andra.

Hon skrattade gott åt pastorn som fick på nöten, avdramatiserade skenheligheten, och sexualiteten och fick Ulrika att framstå som den starka kvinna hon var.

Jag var kanske tio, när jag fick min första lektion i genuskunskap, satt i farmors knä, kände värme och trygghet, hörde klockan på väggen ticka och katterna på soffan spinna. 

Jag kan än i dag känna doften av farmor, lukten av ved från vedspisen, doften av kaffe från kopparkannan, den som jag i dag har stående uppe på mitt köksskåp.

Jag kan när som helst se henne framför mig på väg till ladugården, vedboden eller till brunnen, i sina gammaldags kjolar, med en rutig schal runt axlarna och en klut på huvudet…

Eller på väg till bussen i sin svarta kappa, den gamla hatten, knuten i nacken och med en korg ägg på armen, in till affären i Eksjö.