Regler, lagar, förordningar, arbetslinjer, skatter, pengar och maktspel. Allt handlar om makt. Maskerna byter plats, men det är samma masker hela tiden, samma förlamande meningslöshet, anser han.

Var i politiken finns Gud och de andliga värdena, frågar han sig. Var finns det hjärtlighet och en inte dömande moral, undrar han.

Varför finns det ingen som vågar ställa sig upp och tala om våra innersta värden som kärlek, solidaritet, människovärde, tolerans och familjens betydelse, skriver han.

Jag känner inte Marcus Birro. Han har för mig oftast varit en gnällmåns som har förekommit litet då och då på teve eller i spalterna, ibland i något frågeprogram med håret spretande åt alla håll.

Många gånger har det förvånat mig att han har kunnat så mycket, han som ser ut som ett yrvaket barn, som inte borde tas på allvar.

Vem är han då, denne tvåbarnspappa, frågar jag mig litet yrvaket, har jag missat något väsentligt?

Marcus Birro är nu känd som mannen som under några dagar i september i god tro kandiderade till partiledarposten hos Kristdemokraterna?

Hur kom han på iden, hur vågade han?

Visste han inte att man måste kunna det politiska spelet?

Hur kunde han tro att politik handlade om något så enkelt som att tro, att vilja väl, dela solidariskt med sin nästa, våga vara besvärlig och säga som det är, att alla inte har det lika bra.

Men är han så frispråkig, orädd och så påläst kunnig som han verkar och påstår sig vara?

Är han då den politiske ledare som Kristdemokraterna och det blödande svenska folket behöver?

Kan han ta vid där den nu så bespottade Göran Hägglund har stupat?

Och kan han ta upp kampen med Mats Odell, den gamle, med många år i rikspolitikens korridorer, mannen som vet hur en slipsten skall dras?

Skulle Marcus Birro ha kunnat bli en politisk ledare som vågat tänka med hjärtat, stått för det och handlat därefter?

Eller skulle även han ha blivit som de andra falskspelarna vid roulettbordet, de som byter skråpuksansikten med varandra vartefter teaterspelet treaktare pågår.

De som alla ler så länge strålkastarna kastar sitt förskönande ljus över såväl flintisar, tjockhudade och välfriserade debattörer runt det berömda debattbordet.

Med det får vi aldrig veta för så blir det inte. Marcus Birro är sedan någon vecka hemma och passar sina barn

Han är avsatt av TV4, får inte vara programledare mera. Han är förringad av politiken som en lustigkurre, hånad av vissa, men kanske älskad av andra.

Kanske kommer han igen, starkare och mera påläst med sina kärleksbudskap, sitt tal om andlighet, familjen som den enda rätta plattformen att stå på.

Budskapet att våga se och agera utifrån människans innersta väsen, solidaritet och gemenskap, att inte sätta pengarna och makten i högsätet.

Kanske är det en Marcus Birro vi behöver på den politiska pallen.

Vem vet.

SIV GRÖNWALD