Blir det flera krig, flera kriser, ännu mera svält och nerdragningar av välfärden? Eller får vi ett mera utjämnat samhälle, ett humanare människovärde, vatten åt de törstande, mat åt de hungrande och ett vänligt ord åt vår kung?

Men det är många som ska dela på kakan, och få som får smaka, så har det en gång bestämts av regeringar världen över.

Utvecklingen har tagit tigersprång såväl inom IT-området som inom de tekniska områdena, organ kan bytas och människokroppar spikas ihop på både härsan och tvärsan.

Men få vet varför Jeppe super, varför så många väljer att ta sina liv och varför många unga självsvälter och skär sig, i land där maten dignar på hyllorna ute i snabbköpsaffärerna.

Den gåtan har ännu ingen tagit Nobelpriset för.

Så, blev det så mycket bättre med all denna utveckling, blev folket så mycket lyckligare, eller har vi tagit ett steg tillbaka, och när planade den positiva utvecklingen ut?

Det var då det…

Jag var nyss fyllda tolv gick i femman i Flisby kyrkskola, skolan som skulle komma att läggas ner året efter, då centraliseringsvågen gjort sitt inträde i folkhemmet.

Andra världskriget hade vi lämnat bakom oss, ransoneringen på mat, kläder och annat var ett minne blott. Gamle kungen, Gustav V, hade just dött och den efterföljande Gustav VI Adolf hade satt sig på tronen.

Samhället var på marsch framåt, utvecklingen kunde inte bromsas, några krig för vår del fanns inte i vår medräkning för överskådlig tid.

Europa, om inte världen i övrigt, hade lärt sig en läxa. Året var 1951.

Under hösten hade vi ungar i femman fått i uppdrag att skriva uppsats om hur vi tänkte oss utvecklingen, och hur, om vi levde då, skulle vi ha det år 2000, femtio år längre bort i tiden.

En svindlande tanke för en unge som nyss bytt cellulosakappan mot en varmare i ylle, som i närminnet ännu mindes ransoneringskupongerna, en svensk tiger och mökläggningspappen för fönstren.

Vad kunde man som tolvåring tänka sig skulle kunna hända, inte mycket.

Men med fingrarna korsade bakom ryggen fantiserade vi om flygande tefat, gröna gubbar och annat skrömt, ska man dra till så ska man.

Vad skulle man annars kunna tänka sig?

Teven var ännu inte uppfunnen, radion sände ännu bara ett program med dagens eko, dagens dikt, klockspelet från stadshustornet och på torsdagseftermiddagarna barnens brevlåda med farbror Sven.

Program två kom bra mycket senare, då man delade på det sorgliga och det roliga ute i etern.

Smålandtidningen fanns, men den handlade mest om grisannonser, kyrkliga företeelser och det som hände i närområdet.

Inte skrev man så värst mycket om vad som skulle kunna hända år 2000 då vi ännu var i mitten på vårt nyss inträdda 1900-tal.

Det man fick höra om framtiden var mest det som sades från mun till mun av de vuxna, inte tänkt för de fladdrande barnaöronen.

Det handlade i vart fall inte om några goda framtidsutsikter, åtminstone inte för jordbruket.

Så vad drömde jag om för utveckling den där nyårsnatten vid inträdet av år 1951?

Blickade jag in i den gnistrande stjärnhimlen över Assjöns strand och såg en framtid med ettor och nollor farande över mitt huvud?

Kunde jag förutse att jag kanske skulle kunna få mitt hjärta utbytt mot grannens, nej det var orimligt?

Kunde jag ens ana att mamma och pappa, ett par år efteråt, skulle överge jorden och korna för ett liv med arbete inom kriminalvården. Femtio mil längre norrut, och att jag skulle bli tvungen att hänga med. Nej vad skulle jag ha fått sådana tankar ifrån?

Men så blev det för många bondungar. Skolorna på landet slogs igen, jordbruken slog ihop och korna gick till slakt, av dålig lönsamhet, och landsbygdsfolket fick söka sig till storstäderna.

I januari 1951 drog Lennart Hyland i gång med radioprogrammet Karusellen på lördagarna. Ledsamheterna efter kriget skulle glömmas bort och blicken skulle vändas mot framtiden.

De sista ransoneringskupongerna, de på kaffe, togs bort och kaffehurran kunde stå på spisen dygnet runt, för nu var det slöseri som gällde.

Det svenska jordbruket skulle moderniseras, det hade såväl Gunnar Sträng som bondeförbundarna blivit överens om.

Folkhemmet var på frammarsch med Alva Myrdal i spetsen. Kvinnorna skulle lämna spisen och en differentierad sjukpeng infördes i Sverige.

Men vad brydde sig en spinkig skolunge om det. Nu gällde det att ta sig till Linneskolan i Eksjö och inlemmas med de andra landsbygdsungarna och de finare ungarna från stan.

Tre och en halv kilometer, den första enskild och backig väg, i snö, tjällossning, vårsol och höstblask, på cykel, spark, eller i värsta fall när inget bar, med Brunte för släden.

Tolv kilometer med landsvägsbuss in till stan och en evig väntan efter skolan på att få komma hem igen när det började mörkna.

Så hur tänkte jag mig då utvecklingen år 2012?

Inte kunde jag väl där i skogen, vid Assjöns strand, tänka mig att utveklingen då hade gått såväl framåt som bakåt med sådan fart.

Att Rosa och Gertrud i ladugården då skulle ha måst heta 342 och 309, att trädgårdslanden både skulle ha försvunnit och vara på tillbakamarsch.

Att baka bröd och satsa på hemlagat skulle vara en exklusiv nymodighet.

Att föräldrar då skulle kunna utvecklas till såväl curling- som twitterföräldrar, beroende på läggning och tidsanda, nej sådana ord fanns inte i min barndom, allt mindre föräldrar.

Inte tänkte jag väl då, att den förhatliga skolan skulle kunna leda till såväl högskoleutbildning som ett liv framför en dator där ettor och nollor korsade varandra ute i etern. Men så blev det.

Så litet kan man räkna ut av vad som kan komma att hända.

Men utveckling är inte endast av ondo. Mycket bra har hänt på dessa femtio år.

Många sjukdomar har utrotats, många har fått se sig om i världen. De som var outbildade, utan framtid då, har hamnat på välbetalda platser nu, och tvärtom.

De unga har börjat lära av vår slit- och slängmentalitet, satsat på kvalitet i stället för kvantitet, tänker rädda världen, det som är kvar av den, de som har fått utvecklingen till skänks med modersmjölken.

Så jag tror på ungdomen, en bättre framtid, och ett generationsskifte.

I sinom tid kanske någon får Nobelpriset i att kunna förstå och förmedla varför Jeppe super.

För människan lever inte av teknisk utveckling allena.

Gott nytt 2012 till er alla där ute i etern.

SIV GRÖNWALD