Tunabergs taxi ombesörjer bland andra färdtjänst- och sjukresor för länstrafikens räkning i Jönköpings län, ett uppdrag som Jönköpings kommuner och landsting står som huvudman för.

I sitt arbete med dessa anropsstyrda resor möter chaufförerna dagligen människor med olika problem och olika typer av allvarliga sjukdomar.

I insändaren beskrivs en arbetssituation som innehåller många olika arbetsuppgifter utöver att vara enbart chaufför.

Man ska hjälpa kunderna/patienterna, assistera dem som behöver hjälp, sitter i rullstol eller ligger på bår, vilka ska säkras inför färd. Man ska kunna ta hand om och vårda utvecklingsstörda, dementa och psykiskt störda.

Ibland handlar det om att frakta akut sjuka vars behov mera gränsar till behovet av transport med ambulans.

Samtidigt som chaufförerna ska vårda och ta hand om sina passagerare ska de via datorskärmen hålla uppsikt på alla de resor som skickas ut via beställningscentralen, där ofta ändringar av färdriktning görs.

Utöver detta är det av största vikt att chaufförerna håller tiderna, tar betalt och håller reda på tranportkvitton.

Det finns inget som helst utrymme för att göra några misstag som kan leda till anmälningar, med viten som följd.

Det handlar ofta om oregelbundna arbetstider och oregelbundna rasttillfällen – från två och en halv, upp till sex timmar efter det arbetspasset börjat.

Förutom att arbetsförhållandena innehåller olika stressmoment så kan det även förekomma hotsituationer från upprörda kunder samt smittorisker då man skjutsar svårt sjuka.

Men dessa negativa aspekter kommer sällan fram i media eller vid löneförhandlingar, skriver man i debattartikeln. Det innebär i praktiken att erfarna och duktiga chaufförer försvinner till andra jobb och yrken.

Debattartikeln är en skrämmande läsning om de arbetsförhållanden som Tunabergs taxichaufförer arbetar under.

Det framkommer dock inte i debattartikeln om det finns något krav att chaufförerna ska ha någon form av sjukvårdsutbildning för att få köra dessa sjuktransporter, ett krav som sedan ett antal år ställs på ambulansförarna.

Känslan man får är i stället att chaufförerna oftast upplever stress, tidspress och tilkortakommanden under sina arbetspass, en arbetssituation som i sin tur kan äventyra de sjuka patienternas säkerhet vid dessa resor.

Frågan är om landstingspolitikerna i Jönköpings län därmed svarar upp till de krav hälso- och sjukvårdlagen ställer då det gäller sjukresor.

Enligt 6§ svarar landstinget för att det finns en ändamålsenlig organisation för att till och från sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att tranporten utförs med transportmedel som är särskilt inrättade för ändamålet. Tillsynsansvaret vilar på socialstyrelsen.

Paragrafen ger dock ett stort utrymme för egna tolkningar om vad som är en ändamålsenlig organisation och vad som ska ses som transportmedel särskilt inrättade för ändamålet.

Men rent humanitärt så borde väl landstinget  försäkra sig om att dessa sjukresor håller en så hög standard och krav på säkerhet som landstingets sjuka patienter har rätt att kräva.

SIV GRÖNWALD