Dagligen framkommer det i media hur dementa blir inlåsta, lämnade åt sig själva och åt varandra stora delar av nätterna på olika demensboenden runt om i landet.

Det handlar om demensboenden i såväl kommunal som i privat regi. För litet personal, för litet resurser, heter det.

Var, eller i vilken regi, privat eller kommunal, den bästa vården bedrivs, finns det ingen redovisning av.

Inte heller någon konsekvensbeskrivning av vad som händer för de gamla om äldreomsorgen splittras upp i privat- och/ eller kommunal regi ute i kommunerna..

Alliansregeringens fyra olika partier verkar tycka, liksom när man tillsammans drev igenom och sjösatte det nya sjukförsäkringssystemet 2008, utan att ha gjort någon konsekvensanalys, att det kvittar hur det blir för den enskilda människan.

Nu gäller det att privatisera, valfrihet, har blivit den nya frälsningsvågen som går genom Sverige. LOV, lagen om valfrihet inom vården, ska genomsyra den nya äldreomsorgen.

Som i sagan om kejsarens nya kläder kan man bara hoppas på att ett litet barn ska träda fram och avslöja att den nya lagens ihåliga valfrihet.

Någon som vågar ta bladet från munnen, och tala om att den nya lagen inte har någon substans, inte är någon helig förgylld mantel, bara samma gamla åldersdigra fattigvårdskappa som förr i tiden.

Det kommer att kosta kommunala pengar, ge mindre insyn och köra över det kommunala självstyret.

De privata vårdinrättningarna gör stora vinster, skrivs det. Vinster som oftast hamnar utanför landet Sveriges gränser.

Skattekronor som inte kommer den svenska sjukvården, skolorna eller den svenska äldrevården tillgodo.

Att den kommunala äldreomsorgen slukar stora summor ur den kommunala budgeten, det vet alla.

Men vore det inte bättre att förnya och förbättra en äldrevård som redan är sjösatt och se till att den fungerar i stället för att dra ner?

I stället för att lägga de svenska skattekronorna på ständiga omorganisationer, omflyttningar av gamla hit och dit inom den kommunala äldrevården, så borde man se till att de politiker som får bestämma om gamla människors liv har tillräcklig kompetens för sitt uppdrag.

Men i brist på kompetens så hoppas nu Alliansregeringen på att nya privata aktörer ska lösa den problematik som politikerna själva har gått bet på eller haft intresse av.

Men varifrån ska pengarna till privatiseringen av äldreomsorgen tas. Jo naturligtvis ur den kommunala äldreomsorgsbudgeten, som får dela med sig till de privata vårdgivarna, typ Carema i Habo.

Många kommuner har valt att inte anta den nya lagen om valfrihet i vården, LOV.

Utifrån kommunernas ”halsstarrighet” att lämna ifrån sig sitt kommunala självstyre, så uttalade sig äldreminister Maria Larsson från Gnosjö, för några dagar sedan om privatiseringen av äldreomsorgen.

”De kommuner som ännu inte har infört lagen om valfrihet i vården, LOV, ska tvingas till detta”, sade hon.

”Dessa kommuner ska tas i upptuktelse av regeringen”, sade hon. Senast 2014 ska alla kommuner ha tvingats acceptera regeringens krav på privata alternativ i hemtjänsten.”

Vart tar det kommunala självstyret vägen, den dagen då regeringen med tvingande åtgärder kör över kommunerna?

Valfrihet, för vem?

Vem väljer för den demente, den allvarligt sjuke som inte själv kan välja?

För några år sedan var Maria Larsson en tämligen okänd kvinna från lilla Gnosjö i de småländska utmarkerna.

Efter fyra år i regeringen som representant för KD, det kristna partiet som säger sig se till den lilla människan, det parti som fick det lägsta röstantalet i alliansens minoritetsregering, tycks hon ha glömt såväl sitt modersmål, det kristna budskapet som respekten för sina väljare.

Land ska med tvång byggas, om man ska tro Maria Larssons ganska översittaraktiga uttalanden såväl i DN som vid andra tillfällen i olika media.

Det kan väl inte ens ha gått Maria Larsson förbi att många inom hennes ansvarsområde, pensionärerna, har mått ganska dåligt under henens mandatperiod.  En del har tagit livet av sig.

Att lösa problemen inom äldrevården genom att avhända sig ansvaret till privata aktörer löser säkerligen inte problematiken inom den nuvarande äldrevården.

Att översittaraktigt sätta sig över det kommunala självstyret och peka med hela handen borde heller inte gagna det redan svårt sargade kristdemokratiska partiet.

Det finns i dag inget som talar för att den privata äldrevården ska kunna skapa en bättre åldringsvård i den allt brantare åldringstrappan.

För en för en allt äldre befolkning, med större behov av sjukvårdsinsatser, demens- och cancervård, behövs större satsningar än att avhända sig ansvaret och sidsteppa kommunerna.

Privatisera gärna, men se till att pengarna tas ur de börser som har råd att bekosta den privata åldringsvården.

Det enda Alliansregeringen skapar, med den nu påtvingade privatiseringen, är en urholkning av Sveriges ryggrad, den sociala tryggheten. Ett svek mot gamla och sjuka som har trott att Sverige är ett tryggt land att leva i.

Och oppositionspartierna tiger still, både när det gäller de nu utförsäkrade allvarligt sjuka i det nya sjukförsäkringssystemet som privatiseringen av äldreomsorgen.

SIV GRÖNWALD