Av de närmare fyra miljonerna har 2,4 miljoner gått till Jönköpings kommun  för att starta upp en mansrådgivning till hösten.

Tanken är att en rådgivare och en psykolog ska vända sig till män som utövar våld i nära relationer.

Nio kvinnojourer har i år ansökt hos Länsstyrelsen i Jönköpings län om bidrag till sin verksamhet, endast få av dessa har beviljats dessa bidrag.

Kvinnojourerna i Gislaved, Värnamo, Tranås och Nässjö är några av dem som gått miste om bidraget, medan Sävsjö och Vetlanda hör till dem som fått bidrag till sin gemensamma verksamhet.

Det är Socialstyrelsen som har uttalat att även våldsverkarna, dvs männen, som slår, som ska prioriteras, vilket länsstyrelsen också menar är riktigt.

På de kvinnojourer som nu blir utan bidrag menar man att man inte kan fortsätta med sina verksamheter. Det kan kanske tyckas att kvinnojourerna skulle ha fått behålla sina tidigare bidrag utan att behöva dela med sig av dessa för upprättande av mansjourer.

Oklart är dock om det tidigare har rått en ojämlik fördelning av bidrag mellan de olika kvinnojourerna i de olika kommunerna.

Oklart är också om kvinnojourer, som har fått högre bidragsbelopp och därmed har kunnat ha anställd personal, har åstadkommit mera för de våldsutsatta kvinnorna än vad som kvinnojourer i kommuner där kvinnojourskvinnorna arbetat mera ideellt?

Kvinnojourerna behövs, men frågan är om dessa alltid motsvarar den professionalitet som man kanske kunde förvänta sig för att de ska kunna bemöta kvinnor i kris.

Det handlar inte alltid bara om att staten ska pytsa ut pengar och att man ska ha en ensidig syn på de slagna kvinnorna som offer.

För att någonsin kunna få stopp på kvinnomisshandeln som sådan måste man också förstå och ta hänsyn till varför män slår, och förstå att även dessa är offer inför sina egna gärningar. 

Det ger dock inte de misshandlande männen rätten att slå och kränka sina kvinnor.

Men om man inte tar tag i männens problematik så kan man aldrig heller få bukt med källan till det onda. Man sätter endast tillfälliga plåster på verkningarna av deras onda handlingar genom att ge tillfällig hjälp åt deras kvinnor.

Men det är så vi oftast och kortsiktigt bemöter ondskan och våldsamheterna i vårt samhälle. Sällan finns det något konkret och långsiktigt att luta sig emot.

In med våldsverkarna i fängelset, ge dem besöksförbud med förhoppningen att de ska förstå och ta lärdom av sina handlingar, skjut problemen på framtiden.

Tids nog kommer våldsverkarna u,t ännu mer förbannade och taggade, söker upp sina kvinnor och slår dem ännu mera.

Men det är ett senare problem.

Kvinnojourerna behövs och de gör ett gott arbete, det kan nog de flesta kvinnor som har fått hjälp i ett akut skede intyga. Men det är blåögt att tro att några dagar på en kvinnojour löser problemen hemma.

Att starta upp mansjourer är en bra början, att se till att alla män som blir dömda för kvinnomisshandel, eller annan misshandel, får professionell hjälp med sin bakomvarande aggressivitet är ett måste.

Men man måste börja redan på dagis, i förskolan på lågstadiet och fortsatt upp genom årskurserna med att bearbeta felaktig aggressivitet, mobbning och andra kränkande handlingar mellan och gentemot kamraterna.

Staten måste åter ge kommunerna medel att skapa lärartäta klasser, ha råd med speciallärare, kuratorer, psykologer, elevassistenter, vaktmästare och andra vuxna för att ge barnen en bra social träning..

Inte som det har varit de senaste åren då neddragningar har gjort klasserna större och större, lärarna tröttare och tröttare, medan barnen lämnats åt sig själva att lösa problemen med knytnävarna på skolgården.

Så vad kan man annat tro än att problemen växer med ålder och styrka.

Den som inget annat vet än att lösa problemen genom att använda knytnävarna tar med sig detta upp i vuxenvärlden.

Naturligtvis kan man fortsätta att ge ensidiga bidrag till kvinnojourer, bygga dyra fängelser och hoppas på det bästa.

Men någon gång måste man börja tänka när man planerar och fattar beslut, vilket som är hönan och vilket som är ägget.

Någon gång måste man också våga bryta en felaktig trend i tid, inte bara tänka i fyråriga valperioder.

SIV GRÖNWALD