Skinkan har fått sitt täcke av honungsglaserad senap. Grönkålen står på tur, för inte tala om Janson. En jul utan Janssons frestelse är ingen jul för en svensk.

För en massa år sedan introducerade jag Jansson hos en skotska, av klanen Royal, och hennes schweiziske make i ett slott på ostkusten i England.

Något så konstigt hade denna engelska lady, till yrket hushållslärare, aldrig hört talas om, ännu mindre gjort. Janssons temptation, kan man äta det, undrade hon tvivlande.

Hemkommen sände jag henne såväl receptet som några burkar anjovis, ”å jo Jansons temptation var inte alls så dumt”, tyckte hon, även vännerna hade fått smaka.

Carline, som hon hette fyllde sina dagar och sitt stora hus med engelska luncher, serverade till rika amerikanska damer på europabesök.

De fördrev tiden i England med att uppleva den engelska kulturen och se hur engelsmännen bodde, medan de amerikanska männen sysslade med affärer i centrum.

Aldrig har jag, varken tidigare eller senare, sett så många Rolls Royce och Jaguarer i ett och samma privata garage. Blankputsade och vattenkammade stod de där sida vid sida och glänste. (Inte gamla samlarklockor heller, förresten).

Den engelska landsbygden har jag sett från baksätet i schweizaren Carls sportiga Jaguar från tidigt 50-tal. En raritet, som bara togs fram någon gång om året.

Så kan man ha det, men så har inte alla det, inte ens på julafton.

Själv hade jag inget slott att glänsa med utan bjöd Carl och Carline på en minnesvärd resa genom mitt Sverige i en trång Simca.

Vi bodde hos bekanta och på vandrarhem, lagade vår egen mat och letade efter mina svenska smultronställen, stawbarryhill, som Carl sade.

Aldrig förr har väl en brunögd schweizare hängt med huvudet utanför kupéfönstret, non stop, mellan Kiruna och Narvik, tur och retur.

Men det var just vad han gjorde, helt begistrad av naturen, tågets fart, och varenda sten som vi masade oss förbi.

Allt skulle de pilla på, undersöka och förundra sig över. Vi åkte kusten upp och blå vägen tillbaka. Carl ville se älg, ren och björn och det fick han.

Midsommarafton firade vi i midnattssolens sken högst uppe på en slagghög i Kiruna. Men först hade värdparet på orten bjudit Carl och Carline på deras första surströmmingsslurp, svenska Janssons frestelse och jordgubbstårta.

Den som gör en resa har alltid något att berätta, sägs det, om den resan finns det mycket att berätta, men det var då det.

Tiden rinner och vänner försvinner.

Men varje kvart, året runt, mäter ännu en av Carls gamla samlarklockor in tiden på min bokhylla. De spelar oförtröttligt en trudelutt, med sound från Saint Pauls katedralen i London.

Jag bar den varsamt, en nyårshelg, klingklongande, genom den engelska tullen där tullarna klämde och kände, misstänksamma som de var att det kunde vara en bomb.

Men det var då det.

Nu är det jul, en blöt sådan. Utomhus, alltså.

Varken tomten eller hans renar kan ta sig fram i regnslasket och grådiset. Skorsten har vi ingen på huset, så det blir nog inga julklappar i år.

Men mat har vi och tak över huvudet. Hur många har det i dessa kristider?

Så en god jul till er alla.

SIV GRÖNWALD