Under fredagen beslutade Branschorganisationen Vårdföretagarna att inleda en granskning av medlemsföretaget Carema Care, som driver Koppargården i privat regi. Syftet är att ta reda på om Carema Care brutit mot Vårdföretagarnas etiska regler.

Besluten kommer efter den gångna veckans mediagranskning av Caremas Cares sätt att bedriva privat äldrevård, i vissa fall misstänkt vanvård och skatteflykt ut ur landet med svenska folkets öronmärkta skattepengar.

Den svenska modellen för äldrevården är ”allvarligt hotad”, menar nu forskare och varnar för att situationen kan bli mycket värre under de kommande åren.

Politikerna borde, menar de, jobba mer med långsiktig planering av äldrevården, i stället för som nu endast lösa de akuta missförhållanden som dyker upp i media.

Behovet av äldreomsorg ökar drastiskt, fler blir äldre och många blir mycket gamla. De stora barnkullarna från 1930 och 40-talen har kommit upp i de åldrar då de börjar få behov av äldreomsorg.

Om inte förr så då 40-talisternas behov av äldrevård är ett faktum kommer den svenska modellen, som finansieras med skattemedel, att vara allvarligt hotad.

Det kan innebära att de äldre då kan bli tvungna att bekosta sin äldrevård själva, vilket skapar ännu mera segregation än i dag och i ännu högre utsträckning överlåter åt anhöriga att ta över vårdansvaret för sina gamla.

Den som uttrycker sig så är professor Mats Thorslund som arbetat med äldrefrågor i över 30 år.

Med jämna mellanrum dyker ärenden upp i media, där äldre vanvårdats, i bland till döds, såväl inne på äldreboenden som i hemmen, i både kommunal och privat regi.

Under den senaste veckan är det Carema Cares äldreboende Koppargården i stadsdelen Hässelby-Vällingby som har fått stå vid skampålen, såväl för vanvård av sina gamla som för pengaflykt med öronmärkta äldrevårdspengar ut ur landet.

Detta, att stora riskkapitalbolag ombesörjt privat äldrevård och flyttat över sin vinst till skatteparadis i andra länder, har varit ett känt faktum under flera år.

Det har vid upprepade tillfällen påtalats av media.

Inget av de stora riskkapitalbolagen har heller stuckit under stol med detta, men inget har hänt från politiskt håll.

Den här gången har dock kritiken varit så skarp att Alliansregeringen har tvingats gå ut med löftet att se över och skärpa reglerna för skatteflykt.

Likaså har man gett ett löfte om en bättre uppföljning av den vård som de avsatta skattemedlen var tänkt att ge. Men först längre fram, oklart när.

Från rikspolitiskt håll säger man sig först nu ha blivit uppmärksammat på de missförhållanden som kommit fram under den gångna veckan.

Dock menar man att det är kommunerna, som har brustit.

Det är de, menade äldrevårdsminister Maria Larsson i ett teveprogram, som inte klarat vårdupphandlingarna och uppföljningarna bättre, det är de som har getts ansvaret.

Möjligheten till skatteflykt med öronmärkta skattepengar för den svenska äldrevården, gavs dock ingen förklaring på.

Sveriges ende professor i riskkapital, Per Strömberg på Handelshögskolan i Stockholm, kritiserar de politiker som varit med och upphandlat kontrakten för bolagen.

Han upplevde att politikerna alltför lättvindigt och ofta ogenomtänkt släppt in privata ägare i vård och omsorg, det ska gå fort och man har inte tänkt igenom konsekvenserna, menade han.

Ungefär en femtedel, 17 000 personer, bor i dag i svenska äldreboenden, som sköts av privata företag, alla bolag tillhör dock inte de aktuella riskkapitalbolagen.

Frågan är hur länge politikerna ska låta det pågå att de svenska skattekronorna kan läcka ut ur en allt sämre äldrevård till skatteparadis i andra länder.

Alla vet att det behövs fler händer inom äldrevården för att skapa ett bra liv för de äldre och alltmera vårdkrävande gamla inne på äldreboendena och ute i hemtjänsten.

I stället tillåts år från år nedskärningar, såväl på personal som på material inom allt snävare tilltagna budgetramar.

Det rimmar dåligt att friställa den arbetskraft som såväl behövs inom den vårdkrävande äldrevården i tider då en stor del av vårdpersonalen går ut i arbetslöshet.

Sverige har inte råd att slösa med vårdutbildad personal och läckande svenska skattemedel på bekostnad av vinstintressen.

Pensionärsorganisationerna, som ska ta tillvara pensionärernas intressen, borde spänna musklerna bättre, sätta ner fötterna och på skarpen säga sitt om var skåpet ska stå.

För syvende å sist så är det bara pensionärerna, de vårdkrävande åldringarna och deras anhöriga som vet vilka behov av hjälpinsatser som behövs inom vård och omsorg.

Det är bara de och den personal som dagligen arbetar nära de gamla hjälpbehövande som vet vad som behövs av adekvat hjälp, blöjor, mänsklig närhet och ett respektfyllt bemötande och en guldkant på tillvaron i livets slutskede.

Det talas så ofta om att glada och nöjda anställda prestera mera.

Det är lika känt att ett vänligt ord, en klapp på kinden och en varsam hand kan förgylla en hel dag för en gamling som är helt beroende av andras hjälp.

Varför har det blivit mindre viktigt att vårdpersonal i dag ges möjlighet att utöva den vård de utbildats och anställts för att utöva?

Ingen, oavsett inom vilken yrkesgrupp, på golvet som i direktörsstolen, mår bra av att varje dag behöva lämna jobbet med en otillräcklighetskänsla i magen.

Att kanske veta att gamle Johan inte fått sin blöja bytt, att Johannas liggsår blivit värre, att Stina blivit avsnäst när hon bara velat prata och att gamle Gustav kanske glömts bort på toaletten.

Lex Sara kom till på grund av slarv i äldrevården, för att skärpa vården och bemötandet, att våga se och anmäla brister.

Men vad hjälper en lag i all välmening när möjligheten till en god vård börjar brista redan i budgetberedningen?

Så länge det inte finns en vilja och en ärlig prioritering att skapa en bra äldrevård på de gamlas villkor så finns det ingen möjlighet till förändring.

Stora ord sägs och utredningar startas, men ingenting händer så länge de gamla medvetet prioriteras bort och göms i byrålådan.

SIV GRÖNWALD