Nu uppger Ylva Johansson, s, att socialdemokraterna vill ta bort ”guldtian” om de viner valet. Hon vill å andra sidan även ta tillbaka apoteksmonopolet.

 

Ylva Johansson säger att hon tycker att ersättningen till apoteken sticker i ögonen på folk och att det innebär en extra kostnad för skattebetalarna på närmare en halv miljard kronor.

 

Socialminister Göran Hägglund å sin sida menar att socialdemokraterna vill ta bort det som innebär att vi får fler apotek och en ökad användning av billigare läkemedel, vilket gör att man i stället sparar pengar.

 

Hur det nu förhåller sig med detta är höljt i dunkel.

 

Själv har jag noterat att efter det att Kronans droghandel tagit över mitt hemapotek har jag för första gången på flera år fått ut min receptförskrivna medicinen, inte som tidigare en ”likvärdig”, några kronor billigare.

 

Vid ett tillfälle rörde det sig om 16 kronor i mellanskillnad, en försumbar summa i kostnadshänseende.

 

Det har aldrig, vad jag känt till, talats högt om någon extra ”bonustia” från staten till apoteken, endast att det handlat om att spara pengar för att inte gynna läkemedelsindustrins monopolställning. 

 

Ofta har utbyte av receptförskrivna mediciner skett utan att kunden informerats om varför.

 

Som alltid är det de gamla och svaga i samhället, som drabbas, de med dålig syn, kanske litet dementa, eller som av andra orsaker har svårt att känna igen sin receptförskrivna medicin genom att den ständigt byter namn och förpackningar.

 

Detta skapar onödig oro i en redan förvirrad värld.

 

Själv har jag ända sedan utbytesmedicinerna gjorde sitt intåg klagat högljutt, då jag tyckt att det handlat om ett kränkande övergrepp från samhällets sida, såväl mot kunden som mot den läkare, som ordinerat den medicin hon/han skrivit på receptet.

 

Men nu först kommer ännu en bit av sanningen fram. Det har inte enbart handlat om att sätta sig upp emot läkemedelsföretagens monopol genom att byta ut medicinerna, och som man uppgett spara pengar.

 

För att uppnå ännu bättre resultat har detta sparande subventionerats av staten genom att ge en extra bonustia till apoteken. Man slösar alltså på karusellerna av det som man har tagit in på gungorna.

 

Men som alltid handlar det om pengar, inte om omtanke om de människor som har tilldelats ersättningsmedicinerna. Inte heller har de insparade pengarna, vad jag vet, öronmärkts för att gå tillbaka till apotekskunderna.

 

Hade det handlat om att de intjänade pengarna skulle ha gått till vård, forskning, bättre pensioner eller andra subventioner till sjuka människor hade inbesparingarna känts mera befogade.

 

Som det nu fungerar verkar de mera som om politikerna har satt sig över läkarnas ordinationer för att bakvägen ta in pengar till statskassan som sedan försvinner ut i ett okänt bonussystem.

 

SIV GRÖNWALD