Programmet speglar inte minst SVTs manipulation bakom tevekamerorna, som manusförfattaren och producentens förmåga att få såväl ungdomar, föräldrar och tevepublik att se vad SVT vill att de ska se och göra.

Det talas om pakter i såväl ungdomsgruppen som i vuxengruppen, ”rösta på min unge så röstar jag på din”. Ja, vad kan man annat vänta av föräldrar med sådana ungar.

Det är ju på barnen man ser hur det fungerar hemma. Varifrån skulle annars barnen ha lärt sig sina dumheter, fått lära sig att manipulera, sko sig och överlåta det tråkiga arbetet på andra.

Så talas det om de ungas svårigheter att få arbete. Med sådana ungdomar, vem vill anställa en sådan?

Men det gäller naturligtvis inte alla ungdomar, de flesta ungdomar har fått lära sig att hjälpa till och prestera något redan i hemmet.

Men är man mellan 19-24 så borde man ha lämnat blöjåldern, snuttefilten och det egna ostädade rummet för ett jobb i vuxenvärlden, om än ett dåligt betalt arbete i en livsmedelsaffär, inom äldrevården, parkförvaltningen, eller sjukhusköket.

Alla kan inte, är inte tillräckligt vackra, begåvade eller ha det go som behövs för att bli upptäckta som skådespelare, få en plats i modevärlden, bli chef utan erforderlig kunskap, eller något annat glassigt – med bra betalt.

Nej, även dessa ungdomar får nog ta skeden i vacker hand och försöka försörja sig själva, om inte förr så när föräldrarna faller ifrån.

Vad programmet går ut på vet väl bara SVT. Troligen var det redan från början uppgjort vem som kommer att ta hem vinnarresan, den som har gjort minst, manipulerat mest och haft förälder som har kört över de andra föräldrarna.

”Men sånt är livet,” som Anita Lindblom skulle ha kunnat sjunga.

SIV GRÖNWALD.