Den bild man som tevetittare fick var dock en ensidig bild, ganska obehaglig bild av att vara ung internatelev.

Ingen förutom den husmor som väckt frågan om förödmjukande kränkningar mot några av de yngre eleverna vågade stå upp för vad hon ansåg händer inne på, i det här fallet, Lundsbergskolan.

Rektorn talade sig varm om att inga kränkningar tolereras, allt rapporteras och tas upp av skolledningen, elever som inte sköter sig får lämna skolan osv. Men känslan man fick var att det bara var toppen på ett isberg som han då pratade om.

Såväl rektorn som styrelseordföranden för Lundbergskolan, och en handfull utplockade, något aggressiva elever, med positiv syn på skolan, ifrågasatte starkt skolinspektionens rapport, likaså på vilket sätt de intervjuer med fem skolelever gjorts.

Representanten från skolinspektionen blev ganska fort nedtystad, det var svårt att få något sammanhang av vad som egentligen hade hänt inne på skolan och vad som gjorts från skolans sida för de elever som det hela handlade om.

I generella drag talade BO, Barnombudsmannen om de skador som barn, utsatta för långvariga kränkningar, får med sig ut i livet.

Grennaskolans och Sigtunaskolans rektorer talade om vikten av skolledningens krafttag mot den typ av pennalism som det talats om i rapporten.

Men ingen talade om de yngre elever som utsatts för de kränkningar som skolinspektionens rapport handlade om. Dessa elever fanns varken fysiskt, eller så att säga tankemässigt med i rummet, de föll mellan stolarna.

Frågan man kan ställa sig, efter att ha sett programmet, är hur dessa elevers fortsatta skolgång inne på, Lundsberg nu kommer att gestalta sig?

Blir det de som ska ställas vid skampålen när mediabevakningen har släckt sina strålkastare?

En äldre elev från Sigtunaskolan berättade att hon kände igen sig från sin skoltid. Likadana saker som nu hänt på Lundsbergskolan hade hon varit med om på sin skola. Ja, även själv deltagit i, sade hon litet skamset.

Även hon blev massivt nedtystad.

En korttidsanställd på Lundsbergskolan ville ge sin syn på vad han upplevt, men tilläts bli nedtystad av såväl arga lundsbergselever som styrelseordföranden.

Känslan man fick under programmet var ”Det som sker inne på Lundsbergskolan ska stanna innanför skolans väggar, allt ska förbli som det alltid har varit, ingen ska ostraffat tafsa på de privilegier som där råder”.

Det var en obehaglig känsla.

För även barn med privilegiet att få gå på dessa internatskolor är bara barn.

SIV GRÖNWALD