Rubrikerna är många, beklämmande och ibland hjärtskärande, bakom varje rubrik döljer sig människor, gamla och unga, som medvetet glöms bort och misshandlas av det svenska samhället i ivern att spara på välfärden.

Det går bra för Sverige, rapporteras det från regeringen, hjulen rullar, BNPn ökar, liksom miljarderna, men till annat än till välfärden.

Äldrevården det svenska sorgebarnet, blöder, skolorna likaså, för få ungdomar klarar att komma in på gymnasiet, ännu mindre på högskolorna.

Sverige, det stolta landet som andra länder i årtionden har vallfärdat till för att se och lära av, håller på att bli ett u-land.

Var tionde lärare sägs sakna den lärarlegitimation som krävs från den 1 juli nästa år. Hur det ser ut med för ändamålet utbildad personal på våra äldreboenden talas det tyst om.

Varför ser det ut så här i Sverige 2011?

Självmord, självskadebeteende bland unga under 18 år står för en tredjedel av de dödsorsaker som lägger unga i en för tidig grav, enligt socialstyrelsen. Vad är det som gör att så många unga mår så dåligt i vårt välutvecklade land?

Varför väljer gamla att ta sitt eget liv? Varför är det så många som inte tror sig ha någon framtid, trots att regeringens politiker talar om den positiva utveckling som har skett, att hjulen rullar och att solen skiner över såväl fattig som rik.

Är det bara lögner?

Vad har vi valt in för politiker i vår riksdag?

Vad är det för politiker som åker runt i våra kommuner, blir avporträtterade i lokalpressen och lokalteve, lovar runt och håller tunt.

Som centerns Annie Johansson och moderaternas Helena Bouveng, som båda fick ett stort utrymme i lokalpressen den gången när de, var för sig, lovade lagmannen vid Eksjö tingsrätt att stödja tingsrättens bevarande, men som lade ner sina röster när de kom tillbaka till regeringen.

Eller som Attefall, som gick ut i pressen och fyade åt Försäkringskassans beslut att lägga ner lokalkontoren, väl medveten om alla de utförsäkrade i Jönköpings län och en tjänstemannakår som går på knäna.

Borde han inte som invald KD-politiker i stället gått emot regeringens ytterligare nerdragningar av pengamedel till försäkringskassorna.

Så är det då bara löst prat och lögner som politikerna åker runt och sprider?

Vad ska man tro på, och på vem vågar man lita?

Titta bara på fallet med de två svenska soldaterna som sköts i Afghanistan. Från fiendekulor, lät man uppifrån förmedla.

Nu har sanningen kommit ifatt, det var svenska kulor som träffade de båda, liksom en inhemsk tolk. Men regeringen och krigsmakten lät mörka eländet.

Det är med lögner som med hundskit, någon gång kommer det ändå fram, om inte förr så vid snösmältningen.

Det sades att det byråkratiska krånglet skulle lösas upp med en ny regering, en alliansregering, som skulle se till människan, inte till köttberget som Nuder raljerat om, eller fittstimmet, som myntats av LO-basen.

Men har det blivit så?

Senast idag kunde man läsa i lokalpressen hur en 92-årig kvinna nekats färdtjänst i samband med flytten från ett äldreboende på Råslätt till ett annat i Taberg. En resa på tio minuter.

Jo, hon nekades därför att hon sakande de 35 kronorna till resan, och regler är regler, som damen på länstrafiken sade.

Man blir förbannad, sade sonen,som väntade vid äldreboendet i Taberg. Kunde de inte ha väntat tills hon kommit fram till Taberg så att jag kunde ha betalat. Nej, regler är regler, upprepade damen i lokaltrafikens telefon.

Jo så är det ju, regler är satta uppifrån regeringsnivå, snäva och oftast omöjliga att förstå, för de som drabbas, liksom för dem som ska se till att de efterföljs.

Men när det gäller at stå upp för de egna omöjliga besluten då gömmer man sig i regeringskanslierna, skyller på tjänstemännen, som inte har förstått, regler som inte politikerna själva har förstått.

Se bara på folkpartiets egen skolutvecklare, Jan Björklund, som den ena dagen framträder i nyhetsprogrammen och säger att de lärare som inte är legitimerade, när lagen om lärarbevis inträder, inte längre ska ha någon behörighet.

I går tog han tillbaka alltihopa och menade att det ju var klart att det måste till övergångsregler. När beslutades det, ville reportern veta. Nu, sade Björklund, nu när jag säger det.

Det är väl inte konstigt att det blir konstigt.

Sverige har krympt, allt utanför huvudstadsregionen har underförstått blivit landsbygd, satts under förmyndare, som förväntar sig att tiondet förväntas rasa in.

Gustav Vasas på sin tid använde sig av fogdar, regeringen går tjänstemannavägen.

Det var någon patriot som på sin tid myntade, ”kan vi inte ha e lita kula me bara Dalarna på”.

Sen länge har vi haft ”e lita kula med bara Stockholm på”, med ett stickspår till Harpsund och reguljärtrafik till Vita Huset.

För är det något vi är bra på så är det att vilja synas, ta efter de stora pojkarna, visa spenderbyxorna, le och stå i strålkastarljuset.

Har inte FN avsatt pengar till sina satsningar på våldsutsatta kvinnor i krig så går vår regering in och öppnar upp ett nytt projekt, tar av Sidas skattesatsade miljoner till löner åt personalen i projektet.

Bodil Malmström, författaren som bott några år i Frankrike, sade häromdagen i ett teveprogram att hon inte kunde förstå varför svenskarna är så flata, varför ingen säger något eller opponerar sig.

Som politikerna gör i Sverige, drar ner på allt vad välfärd heter, det skulle man aldrig gått med på i Frankrike, sade hon.

Är det som Bodil Malmsten säger, är vi svenskar flata?

Är vi bekväma, räddhågade, rädda om det egna skinnet, rädda för att visa färg, ta ansvar, kanske stöta oss med någon?

Eller är det kanske som det i dag är på de flesta arbetsplatser, att man inte vågar för man kan mista jobbet, mista pensionen, försäkringspengarna, någon nära anhörig råkar illa ut, eller varför är vi så räddhågade?

Dagligen hör man dem, de står där två och två, ibland flera, i busskön, i gathörnen, i affären, på torget, sitter i väntsalarna eller lite varstan, de är upprörda, har läst i tidningen, hört på teve, att nu ska det dras ner på det ena eller andra.

Är det inte förfärligt, men vad kan man göra?

Man knyter näven i byxfickan och känner maktlösheten mot överheten.

I Sverige har det blivit som det var på de envåldshärskande kungarnas tid, passar det inte så får huvudena trilla.

SIV GRÖNWALD