Det som framförallt har försämrats, tycker man, är att de förskrivna läkemedlen inte finns hemma, att priserna har gått upp, att apotekspersonalens kunnande har försämrats, liksom att kösystemet inte fungerar.

Då har man inte tagit upp apotekens rätt att utan att konsultera receptförskrivande läkare, eller ofta ens kunden, byta ut receptbelagd medicin.

Motiveringen är, säger man, att det ersatta läkemedlet är likvärdigt med det förskrivna och att man måste byta till det läkemedel som den månaden är billigast.

Vad man utesluter att berätta är att regeringen subventionerar varje utbytt läkemedel med tio kronor till apoteket.

För några år sedan kändes det tryggt att gå till hemmaapoteket. Personalen var kunnig, det receptförskrivna läkemedlet fanns alltid hemma.

Läkemedlet byttes inte heller ut mot något billigare läkemedel i annan form/färg och förpackning, producerat i något land med billig arbetskraft.

Nu har mitt hemmaapotek bytts ut till Kronans droghandel. Därmed känns det inte längre som mitt trygga apotek, utom som just en droghandel med allehanda utbytbara produkter, produkter som dessutom aldrig finns hemma.

De receptförskrivna läkemedlen byts ut mot läkemedel, som det sägs, med samma substans, men som en sanningsenlig apotekspersonal påpekade, ”man vet ju aldrig vad det är för annan skit de lägger i”.

Det var länge sedan jag gick till apoteket med lätta steg, trots att samma trevliga och kunniga personal finns kvar.

Men bytet till den privata droghandeln har gjort dem till marionetter, som inte vågar svara, skyller ifrån sig, pratar bort och ger otydliga förklaringar på ställda frågor.

Apoteken handlar inte längre med receptförskrivna läkemedel, läkemedel som en läkare har skrivit ut för just sin patient.

Apoteken handlar i många fall med utbytbara produkter som inte har genomgått långvariga forskningstester.

Det är preparat som har tillverkats i länder med låg arbetskostnad och som kan säljas billigt då man inte haft dyra kostnader för forskning, utan bara kunnat dra fördel av andra läkemedelsföretags forskningsresultat.

Frågan är då vad den apotekskund får då den köper ut sitt receptförskrivna medicinska preparat, ett preparat som för varje gång ett uttag görs har bytts ut mot ett annat, ”likvärdigt”, med annat namn, i annan förpackning?

Har det blivit med apoteken som med försäkringskassan att det inte längre är läkaren som är experten utan tjänstemannen på försäkringskassan och är det apoteksbiträdet på apoteket som bäst vet vad patienten/kunden behöver?`

Kanske känns det för många som jag själv bittert uttryckte det vid mitt senaste apoteksbesök, då det beställda utbytta preparatet för tredje gången inte fanns hemma, då jag skulle hämta det.

”Vi kan kanske avskaffa läkarna, de har ju ändå inte längre något att säga till om”.

”Kanske räcker det att vi som behöver medicin går in på apoteken så får ni i personalen kasta ett öga, göra en bedömning, och sedan lämna ut den medicin som eventuellt finns hemma”.

Så varför avskaffar man hela tiden det som fungerar?

Varför har läkarna tappat sin pondus som specialister på sjuka människor, varför tiger de still och låter politikerna bestämma över liv och död?

Ska apoteken i stället för specialaffärer med spetskompetens på läkemedel försämras till diverseaffärer för allehanda hudprodukter och andra varor som lika gärna kan och redan säljs genom detaljhandeln?

SIV GRÖNWALD