Jag lever med en obehandlad adhd-diagnos och undrar lite vad jag som person med funktionsnedsättning har för rätt och möjlighet till hjälp att leva ett jämlikt liv.
De dysfunktioner som följer av min diagnos gör mitt liv lite dyrare, lite krångligare och socialt fattigare. Ju äldre jag blir, desto svårare blir mina depressioner över att ofta bli missförstådd och ofta hamna utanför i olika sociala sammanhang.
En tid i livet fick jag medicin som hjälpte mig mycket, under vissa tider har jag fått psykoterapi som också varit till stor hjälp. Dock var jag osmart nog att drabbas av en hjärtinfarkt, vilket innebär att jag inte får ta centralstimulerande medicin, vilket är det enda fungerande läkemedlet för min del. Att få hjälp med psykoterapi är inte tänkbart och psykiatrin har hänvisat mig till primärvården. Det höll på att sluta med katastrof när en allmänläkare satte ut min psykofarmaka mot ett helt verkningslöst naturmedel.
Min vardag fungerar inte ”normalt”, men folk i min omgivning tycker att jag bara behöver skärpa mig och skaffa rutiner. Det är samma typ av uttalanden som alla jag träffat med min problematik har drabbats av i skolan. ”Du kan ju om du bara vill”, det är det mest kränkande uttalandet jag vet. Om det vore så lätt skulle det inte finnas några neuropsykiatriska diagnoser.
Det jag önskar mig mest är hjälp att hålla ordning på mina räkningar. Jag har ett fack för inkommande räkningar, jag vet att det är jätteenkelt, men ändå ligger mina räkningar i olika högar när det är slutet av månaden. En stor utgift för mig är påminnelseavgifter (50 kr) och inkassoavgift (160 kr), men tack och lov är det länge sen jag behövde betala kronofogdens avgifter. Däremot har jag inget behov av någon som omyndigförklarar mig, vi vill väl alla bestämma själva vad vi ska använda våra pengar till. Min diagnos innebär ju inte att jag är gravt utvecklingstörd.
Ett bättre socialt liv vore ju inte helt fel. Vi önskar ju också en familj, en käresta och ett stort umgänge. Det kan ju ingen ställa krav på, och visst är vi jobbiga att umgås med ibland. Men jag citerar gärna en kille på en film: ”hade inte jag haft den här diagnosen så hade jag inte varit den trevliga person som jag är”.
Något som jag också önskar är att informationen om hur vi fungerar kunde spridas och accepteras av skolan, arbetsgivare och resten av samhället. Själv åker jag runt och berättar om vårt liv så mycket som möjligt och jag känner ofta bra respons.
ANDERSJönköping