”Övertramp, oförmåga till empati – ställ krav på tjänstemän vid myndigheter och kommuner”

Det är ingen överdrift att påstå att tjänstemän blivit mindre empatiska och mer byråkratiska vid våra myndigheter. Det är lätt att nämna några som ständigt återkommer i medierna just för denna brist. Migrationsverket, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, olika kommunala myndigheter.

[adrotate banner=”7″]

Alltså tjänstemän som ofta har medborgarnas ”väl och ve” i sina händer. Det är nödvändigt med nya anställningskrav för tjänstemän vid kommunala och statliga myndigheter.

Fram till 1930-talet kom större delen av tjänstemännen direkt från akademiska läroanstalter när de anställdes vid myndigheterna. Detta gjorde de utan att först ha haft några andra anställningar. De gick sålunda trots detta till tjänster där deras huvuduppgift var att tjäna medborgarna och deras arbetsuppgifter i huvudsak styrdes av lagar. Det innebar att de kom direkt från skolbänken till ansvarsfulla uppgifter, där många gånger medborgarnas öde låg i deras händer.

I början på 1930-talet började emellertid personer som hade annan arbetslivserfarenhet utan akademisk utbildning (dessa hade tidigare varit stängda för dem) att söka och erhålla sådana tjänster.

Inte minst dåvarande socialinstituten numera socialhögskolan öppnade för vidareutbildning utan krav på full akademisk examen. Detta gjorde att stats- och kommunalförvaltningen tillfördes ett ganska stort antal människor, som prövat på olika yrken och fått en mognare livsinställning tack vare detta. De kunde därför bättre sätta sig in i och förstå de människor som måste vända sig till dem i olika livssituationer. Rekryteringen av personer med långvarig yrkeserfarenhet utanför myndighetssfären liksom deras varierande utbildning har fortgått fram tom 1980-talet. Deras bakgrund var speciell så till vida att de varvat arbete, utbildning, arbete, utbildning.

Det verkar nu som att denna mycket framgångsrika personalrekrytering sett ur ett perspektiv där människan sätts i centrum inte längre existerar, utan vi åter är tillbaka där myndigheterna rekryterar direkt från skolbänken utan krav på annan erfarenhet.

Jag tror därför att de ständiga övertrampen och oförmågan till empati och förståelse för de medborgare som endera på eget initiativ eller efter myndighetsbeslut tvingas ha kontakt med våra myndigheter beror just på att rekryteringen i alltför många fall sker direkt från skolbänken.

Många av våra proletärförfattare som Moa och Harry Martinson, Folke Fridell, Vilhelm Moberg, Ivar Lo-Johansson etc har vittnat om hur de behandlades av tjänstemännen vid våra myndigheter. Men även tjänstemän vid dåvarande Domänverket behandlade sina skogsarbetare och de som dikade och koloniserade myrmarkerna i Norrland på ett svinaktigt sätt.

Jag brukar ofta sända mina artiklar till den eller de ministrar som ärendet berör. När svaret kommer är det en sakkunnig på departementet som efter hörande av ministern svarat på brevet. Jag känner mig ofta generad över dessa svar på grund av den bristande verklighetsuppfattningen och okunnigheten hos den svarande. För mig ger det intrycket att de knappast varit utanför den myndighet och sett den verklighet de skall vara experter och sakkunniga i.

Liksom då, får vi oftast höra av tjänstemännen att vi följer bara lagar och paragrafer. Det är en mycket dålig ursäkt. Med mer än 30- års erfarenhet inom kommunal och statlig verksamhet vet jag att möjligheterna är stora att handla medmänskligt och verka mer i lagens anda än dess bokstav.

Jag menar därför att ingen skall kunna erhålla ett arbete eller en tjänst där man handskas med människor utan att under minst fem år varit ute i det verkliga livet. Gärna ett arbete där man varit en i mängden och inte haft någon privilegierad ställning. Men gärna utanpå detta fungerat som arbetsledare en tid. Detta borde också gälla våra ”förtroendevalda” som även i motsats till tidigare sådana, många gånger helt saknar arbetslivserfarenhet och verklighetsförankring, utan numera i första hand håller sig kunniga om riksdagslöner och kommande pension.