Jag höll på att studsa hem till Nye från Korsberga då jag började fundera över varför det var farthinder hela vägen. Hade de fått en massa sådana över då de gjorde om vägen genom Korsberga?
Snart förstod jag att det inte var farthinder, det var brist på underhåll. Nåja, tänkte jag, det är ju bra att de sparar på underhållet för då blir det pengar över till jobbskatteavdraget. Jag kan ju ta en del av det till att reparera hjulupphängningen och avgassystemet.
Så småningom kom jag hem och när skramlet hade tystnat och njurarna intagit sina ordinarie platser gick jag in. I hallen mötte jag den ledsensurmulna dottern. ”Pappa det är hopplöst i skolan sen de tog bort den lilla klassen för dom som behöver extra hjälp. Fröken hinner inte med oss alla. Idag på engelskan fick jag ingen hjälp på hela lektionen fast jag satt med handen uppe hur länge som helst.” ”Ja men det är väl roligt att ni har fått ett par nya kamrater och du klarar dig säkert bra, du är ju så duktig i engelska”, sa jag fast jag vet att det inte är riktigt sant. För mig själv tänkte jag att det är väl bra att de sparar på skolpersonal, då blir det ju mer över till jobbskatteavdrag. Vid middagsbordet satt en bekymrad yngling som går andra året på gymnasiet. ”Pappa, jag tror inte att jag får godkänt i matte. Du vet ju att jag ärvt din mattebegåvning så jag behöver en hel del hjälp. Nu har vår mattelärare varit sjuk i tre veckor och vi har bara haft vikarie tre gånger och han är för övrigt inte särskilt duktig heller.”
”Du kan väl be mamma förklara lite för dig. Hon kan ju det där bra”, sa jag och tänkte att vikarier kan man väl spara in på för då blir det mer över till jobbskatteavdrag.
Efter middagen undrade hustrun om vi inte skulle åka och hälsa på hennes gamla faster Eva, för det ju faktiskt flera månader sen vi gjorde det senast. Hon bor på ett äldreboende där hon kan få den hjälp hon behöver. Jodå, det kunde vi visst göra.
Väl framme knackade vi på hennes dörr och blev uppmanade att komma in. ”Men faster, är du sjuk?” undrade makan då vi fann Eva sängliggande. ”Nej då, det är bara det att de har så ont om personal så vi som behöver hjälp med att lägga oss börjar dom natta direkt efter middagen”. ”Men det är ju inte klokt”, sa min hustru som har något som kallas för empati. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag har det i alla fall inte.
”Vad bra att de sparar på personal”, tänkte jag. ”Förresten är det väl skönt för de gamla att lägga sig tidigt, och så blir det ju pengar över till… ja ni vet.”
På hemvägen stannade vi till hos mina föräldrar för vi var lite kaffesugna. De satt och plockade med sina räkningar för sådana får man tydligen även om man är pensionär. ”Du har väl rätt bra pension” sa jag till pappa.” Du tjänade ju rätt skapligt när du jobbade” ”Min slutlön var ungefär 25 000 och jag fick ut ungefär 18 000 efter skatt. Nu får jag ut 2/3 av det.” ”Det var inte så katigt” sa jag, för så mycket kunde jag räkna. Han gick och hämtade sina pensionspapper och till min förvåning visade det sig att han betalade nästan lika mycket i skatt som jag, fast jag få ut betydligt mer netto.” Har du inget jobbskatteavdrag?” sa jag. ”Skämtar du eller följer du inte alls med i debatten?” sa pappa och skakade på huvudet.
På hemvägen såg hustrun tämligen bekymrad ut. ”Vet du, jag börjar undra hur det ska bli när vi blir pensionärer. Vi får det kanske riktigt knapert.”
” Nej men det förstår du väl att vi inte får! Vi är ju ungefär jämngamla med Reinfeldt och Borg och det är klart att de inte vill ha sådana här villkor när de och deras kompisar går i pension. Det blir säkert förbättringar innan dess!”
”Jag är inte så säker på det! Du vet ju att de i Riksdag och regering inte omfattas av ”jobblinjen”. De har ju helt andra regler när det gäller pension och arbetslöshetsersättning och krav på att söka jobb”
Den natten sov jag lite oroligt.
BIRGER MARTINSSONNye