Polisen sviker sitt egentliga uppdrag

Detta är ett inlägg apropå ett TV-inslag om brottsutsatta i Vetlanda och länets polislednings försök att manipulera tittarna. Sanningen är att myndigheten förbrukat en ökad polisresurs, gömt den eller gjort så att folk på sin höjd ser röken av den.

[adrotate banner=”5″]

Det är samhällets grundläggande skyldighet att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det är inte någon enkel uppgift i en tid då utvecklingen i rasande tempo producerar nya tekniker, som dels erbjuder möjligheter att utveckla ändrade brottstyper och genom teknikens utform-ning även försvårar upptäckt. Det är således lätt att bli manipulerad. I denna form handlar det om kriminell verksamhet, men vi blir också offer för manipulation som måhända inte kan betraktas som brottslig, men icke desto mindre medför allvarlig skada för offren.

Under snart 20 år har centralister inom polisväsendet, främst karriärsugna byråkrater i total avsaknad av praktisk erfarenhet av riktig polisverksamhet, successivt lyckats rasera ett fungerande polisväsende. I en naiv jämförelse med andra ”lyckade” centraliseringar – bl a inom försvarsmakten – har man inbillat sig själva och okunniga politiska beslutsfattare att det allena saliggörande även för polisen skulle vara att ta bort det lokala ansvaret och flytta led-ningsfunktioner så långt bort som möjligt. Försvarsmakten sysselsätter sig dessbättre enbart med övning och planläggning medan polisverksamhet bedriver daglig operativ ”krigföring” i kampen mot enskilda och grupper som stör rikets inre säkerhet och den allmänna ordningen och säkerheten. Att aktiva officerare idag är helt övertygade om att våra förband inte skulle klara en strid i någon form och att polisens resultat sedan 1995 gått kraftigt tillbaka, tycks inte ge impulser till rättelse, utan nu ivrar samma etablissemang för att man även ska avskaffa länsmyndigheterna och samla allt under en myndighet. Detta vore rena vansinnet och skulle i allt ökande tempo rasera resten av polisverksamheten över ytan. Landsorten skulle bli de stora förlorarna.

[adrotate banner=”7″]

Polisverksamhet är till sin karaktär sådan att den måste ledas och utövas så lokalt som möjligt, för att chefer och berörda poliser ska tvingas träffa de utsatta öga mot öga och känna de direkta obehagen som människor utsätts för. Tillräckligt långa avstånd gör att man betraktar otillfredsställande utveckling enbart som ett statistiskt problem, som avfärdas med axelryckning eller tafatta försök att förstärka upp verksamheten en kortare tid. Det finns självfallet moment och verksamhetsdelar som kan stödjas av kraftsamling och därmed viss centralisering men den stora ”striden” måste ledas lokalt.

Det är en mycket välkänd kriminologisk erfarenhet, att det är mycket enklare att tillrättalägga det lilla problemet, än att vänta och försöka komma tillrätta med det som vuxit sig stort. Den distanspolisverksamhet som vi nu ser som en följd av en lång rad okunniga och ibland medvetet hänsynslösa beslut, tvingas ägna sig åt att rätta till alltför vildvuxna problem, eftersom man inte upptäcker dem eller finns till hands i det tidiga läget.

När företrädare för polismyndigheten i vårt län försökte manipulera TV-tittarna genom att påstå att det saknas poliser, bör man ha klart för sig att vi idag har nästan exakt lika många som vi hade 1995. I det då nybildade polisområde Höglandet tillämpade vi tjänstgöringslistor som satte ut minst åtta man i tjänst varje natt jämnt fördelade på de fyra stora tätorterna. Självfallet väsentligt flera på frekventa delar av dygnet.

Genom s k rationaliseringar har myndigheten sålunda lyckats förbruka en på senare tid kraftigt ökad polisresurs, gömma dem eller flocka ihop dem på ett sådant sätt, att vanliga människor inte ser mer än möjligen röken av dem. Alla inser att det krävs politiska motkrafter för att komma till rätta med utvecklingen.

Börje Wilsborn, poliskommissarie

[adrotate banner=”23″]

[adrotate banner=”6″]


Publicerat

i

,

av

Etiketter: