Förra söndagen fördes en 15-årig flicka bort från ett familjehem hon var placerad på. Polisen inledde omgående en förundersökning med ett primärt mål som vi fortfarande arbetar efter: Att hitta flickan välbehållen. För att lyckas arbetar vi med en stor polisresurs på flera fronter.
Samtidigt som vi försöker hitta flickan utreder vi omständigheterna kring bortförandet av henne och misshandeln, hoten och frihetsberövandet av familjehemsföräldrarna. I det kritiska läge vi befinner oss krävs en aktiv prioritering av utredningsåtgärderna. Som alla säkert förstår är de åtgärder som kan ge oss svar på var flickan finns viktigast just nu, samtidigt som de rent brottsutredande åtgärderna får stå tillbaka något.
Förhör med personer som är boende runt den plats som flickan och hennes familj varit boende på pågår just nu. Det är bara att beklaga att somliga är undrande över att de ännu inte blivit förhörda av polisen – detta görs så snart vi kan och förhoppningsvis kommer de snart att få lämna sina uppgifter till oss. I den bästa av världar skulle ju alla som visste något höras direkt, men här har vi tvingats prioritera.
I alla utredningar är det av stort värde att de uppgifter som lämnas i förhör är så opåverkade eller ”okontaminerade” som möjligt. Alla personer som bevittnar händelser som kan kopplas till ett brott är naturligtvis oerhört viktiga i utredningsarbetet och polisen är många gånger helt beroende att hämta in de uppgifter dessa personer har. Det är därför avgörande att dessa personer inte får ta del av andra personers uppgifter eller omständigheter i övrigt runt händelsen, innan de lämnat sina uppgifter till polisen.
Vår erfarenhet är att många, oftast omedvetet, korrigerar sin berättelse efter vad de fått veta via media eller på annat sätt. Tar man del av en uppgift som inte stämmer med den egna minnesbilden är det lätt att bli osäker och ”rätta in sig i ledet”. Är det då polisen som gått ut med en uppgift och denna uppgift skiljer sig från egna minnesbilden, tror sig många ha sett eller minns fel och anpassar sig till detta i en förhörssituation. Ibland kan det även vara så att man av rent taktiska skäl, helt enkelt inte vill visa gärningsmannen hur långt utredningen har kommit.
Som brottsutredare vill vi hålla oss så långt som möjligt från denna process. När vi är mitt i utredningen är det svårt, för att inte säga omöjligt, att veta vilken information som kan lämnas till media eller inte. När ett ärende går till åtal kan vi ofta se tillbaka, och många gånger konstatera, att mycket av utredningen hade kunnat offentliggöras under tiden den pågick. Dessvärre ser vi emellanåt också motsatsen, att för mycket information lämnats ut, och att detta påverkat utredningen negativt.
Vi måste hela tiden väga allmänhetens och medias krav på öppenhet och insyn i vårt arbete mot kravet att bedriva en effektiv utredningsverksamhet med bra resultat och respekt för de i ärendet inblandades integritet. Det medför att vi kan uppfattas som tystlåtna och omedgörliga, något som jag trots allt tror de flesta förstår bakgrunden till. Vårt enda fokus just nu är att flickan ska återfinnas välbehållen och att brottet ska kunna klaras upp. Svaret på frågan om vi under utredningens gång kunde varit mer öppna eller inte får vi först när åtal väcks och ärendet blir offentligt. Tills dess arbetar vi i tysthet oförtrutet vidare.
Johan Frisk
Kriminalkommissarie, chef gruppen för grova brott