Politikernas brist på ansvarstagande för sina beslut

Vi medborgare får alltmer ta konsekvenserna av politikernas tillkortakommande, brist på ansvarstagande och okunnighet. De senaste veckorna har de utländska bärplockarna varit förstasidesstoff i medierna.

Givetvis är bärplockarna ansvariga för många av de problem som redovisats. Men de största skurkarna är utan tvekan riksdagspolitikerna och regeringen.
Det s k Schengenavtalet som åtminstone de fyra Allianspartierna och Socialdemokraterna godkänt ger varje EU-medborgare rätt att fritt resa in i Sverige och vistas här. Det behövs varken pass eller visum. Man kan tycka olika om detta. Men det vi medborgare borde kunna enas om, är att om det är fritt fram att komma in i Sverige måste regering och riksdag efter avtalets godkännnade också ta konsekvenserna av vad detta för med sig. Att t.ex. låta 5-600 bärplockare invadera ett litet område där det inte är ordnat med någonting vad gäller de sanitära förhållandena är oförsvarligt. Och hur skall de kunna arbeta ihop en vettig inkomst om de i så stort antal samlas på samma plats? Vad jag sett hittills av de överenskommelser och avtal som Sveriges regering och riksdag träffat med EU, alltsedan vi blev medlemmar, så har i stort sett inget hänt för att möta de konsekvenser avtalen medför. Det normala från politikernas sida är att skylla på varandra när det går snett.

I dag har vi fått in den dödliga s k dvärgbandmasken som sprids med bl a hundars, rävars etc avföring. Sannolikheten att vi fått denna p g av de försämrade karantänbestämmelserna och införselreglerna som politikerna utan att blinka godkänt är sannolik. Det är troligen bara en tidsfråga innan vi också har rabies här. Sverige har t ex förbjudit en lång rad kemiska bekämpningsmedel etc som vi nu tvingas tillbaka till genom EU-direktiv. Helt klart är att Sverige har tagit många steg tillbaka vad gäller radikal framsynthet inom många områden sedan vi gick med i EU. Inte minst alkoholen är ett sådant område. Vi lovades få behålla vår egen alkoholpolitik, men det löftet sveks som så många andra.

Socialdemokraterna framhåller alltid att de värnar arbetarnas och löntagarnas rättigheter. Likväl godkände man Lissabonfördraget (som för Sveriges del skulle fallit om sossarna röstat nej) som inneburit avsevärda inskränkningar i arbetarnas och löntagarnas rättigheter på många områden. Lavaldomen hade med all sannolikhet blivit en nullitet om Lissabonfördragit inte godkänts. Inte bara sossarna (med många fackliga företrädare) genomdrev fördraget utan även LO var en av de som starkast argumenterade för det. När så avtalet konfronteras med verkligheten skyller sossarna på borgarna för att dessa ensamma inskränkt arbets- kollektivavtalsrätt mm. Sossarna är med andra ord lika mycket medskyldiga till den otrygghet som arbetare och löntagare drabbas av genom EU-avtal. Men att ta sitt ansvar för detta är sossarna främmande.

Ett ofta uttryckt påstående från politikernas sida är att hela Sverige skall leva. Trots detta har man gått med på EU-s krav att statliga och kommunala myndigheter inte ensidigt får upphandla varor och förnödenheter lokalt utan myndigheterna måste gå ut i hela EU vid sådan upphandling. Därigenom bidrar man till landsbygdens död.

Det finns också bevis på att många riksdagsledamöter inte tagit del av avtalens innehåll utan röstat som ledningen krävt. Jag har själv bevis på att riksdagsledamot som röstade ja till ändringen av Regeringsformen 2002 vilketvar helt grundlagsstridigt inte visste vad ändringen innebar!

När vi gick in i EU var beskedet till medborgarna att överstatlighet endast skulle gälla några få områden som gränsöverskridande kriminalitet och miljö. Alla frågor som lämpligast borde beslutas på regional och lokal nivå skulle EU inte ha något inflytande över. I dag går EU ner på detaljer som är rent löjeväckande.

Den som vill ha ett Sverige där den enskildes initiativ och handlingskraft fortsättningsvis skall stödjas kan omöjligen sympatisera med EU.s centralstyrning och förmynderi. En av våra främsta företagsledare berättade för mig att det han var mest orolig för vad gäller EU är den likriktning som alltmer gör sig gällande på alla områden. I dagarna förklarar ett antal av världens ledande ekonomer att EU-staterna står inför en enorm humanitär katastrof. Detta har jag själv redovisat med att peka på den enorma proletarisering som redan skett. De svenska politikerna liksom Sveriges EU-parlamentariker blundar för detta, trots att Sverige inte kan undvika att dras med i detta tidernas största skrivbordsproducerade självmordsprojekt – EU.