Rätten till arbete har varit central för Socialdemokraterna. Arbetarrörelsens historia kännetecknas av denna självklarhet.
Den politiska strävan och fackföreningsrörelsens kamp för löntagarnas rättigheter har gjort det möjligt att bygga ett välfärdssamhälle i världsklass. Mera än 100 års arbete har gett resultat. Utvecklingen har inte varit helt enkel.
2000-talet har dock kännetecknats av nya problembilder. Fortfarande ges alla inte rätt till ett arbete utifrån sina förutsättningar. Fortfarande slits människor ut i förtid på grund av dålig arbetsmiljö. Fortfarande kan vi se klyftor växa mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Otrygghet och orättvisor lever kvar.
Den svenska arbetarrörelsen får aldrig stillatigande se på hur våra grundläggande krav inte blir uppfyllda. Vi får aldrig acceptera utslagningen i samhället utan måste alltid stå beredda att med politik förändra för att förbättra.
Idag tvingas vi konstatera att gruppen långtidsarbetslösa snabbt växer. Gruppen växer trots att arbetsmarknaden förbättrats efter år av lågkonjunktur och rationaliseringar. När kritiken mot regeringens så kallade arbetslivsreformer växer, och otryggheten sätter sina spår hos tiotusentals människor som av arbetsförmedlingen anvisats till FAS 3 och dess inlåsningseffekter, kommer oron. Kritiken mot denna behandling och dess nästintill omänskliga behandling är kompakt.
Från den moderata arbetsmarknadsministern är svaret kort och enkelt. ” Det är i nuläget inte aktuellt med några förändringar.”
Kampen för full sysselsättning och trygghet på arbetsmarknaden är en fråga som Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste hålla fast vid. Den utveckling som regeringspolitiken nu kännetecknas av tycks gå åt helt fel håll.
GÖTE WAHLSTRÖMOrdf. i fackliga utskottet inom Jönköpings läns Socialdemokratiska partidistrikt