Högsta domstolen har avgjort frågan om bevisbördans placering i en arvstvist när ett testamente var sönderrivet.
En man (testator) hade upprättat ett testamente till förmån för en granne. Sedan mannen hade avlidit hittades testamentet i hemmet av en av mannens arvingar. Arvingarna gjorde gällande att mannen hade återkallat testamentet genom att riva sönder det.
Tingsrätten ansåg att det var grannen som skulle bevisa att testamentshandlingen inte hade rivits sönder av testator. Eftersom grannen inte lyckades göra det övervägande sannolikt förklarade tingsrätten att testamentet var återkallat.
Göta hovrätt i Jönköping prövade inte målet. Högsta domstolen har meddelat prövningstillstånd i frågan om parternas bevisbörda.
Högsta domstolen konstaterar att utgångspunkten är att den som upprättat ett testamente kan återkalla det genom att förstöra dokumentet. Huvudregeln är att en testamentstagare som vill åberopa ett förstört testamente har bevisbördan för att testamentsförordnandet ändå ska anses giltigt. Högsta domstolen uttalar i enlighet med huvudregeln att testamentstagaren har bevisbördan för att det inte är testator som har förstört handlingen. Högsta domstolen anser dock att beviskravet i situationer som den förevarande, där även andra än testator kan ha haft tillgång till testamentshandlingen, bör sättas lägre än normalt, eftersom det kan vara svårt för testamentstagaren att bevisa att det inte är testator som har förstört testamentshandlingen. Det är därför tillräckligt att testamentstagaren gör det övervägande sannolikt att den förstörda handlingen ändå ska anses återge testators yttersta vilja.
Eftersom Högsta domstolen har kommit till samma slutsatser som tingsrätten när det gäller bevisbördans placering och beviskravet har det inte funnits tillräckliga skäl för att låta hovrätten pröva målet. Det innebär att tingsrättens dom inte ändras.