Jag kan inte värja mig emot tanken att Sofia Arkelsten dessvärre inte har förstått den stora principiella skillnaden mellan hennes tidigare jobb som informationschef på ICA och att vara ledamot av Sveriges Riksdag.
Nu försöker moderatledningen och regeringstrogna medier ursäkta Arkelsten och oja sig över mediadrev. Samtidigt försöker man skylla på att reglerna för riksdagsmännens resor är otydliga.
Och akademiska, tungomålstalande feminister anser som vanligt att kritiken är könsrelaterad.
Vem skulle medierna bevaka och granska om inte landets högsta politiska tjänsteman med mer makt än de flesta. Sedan är det inte fråga om vare sig juridik eller oklara regler utan sunt förnuft, politisk moral och etik. Respekt för det ”moderata varumärket” för att citera en ledare i Svenska Dagbladet.
I en tid när mutor, fiffel och båg, mer och mer avslöjas inom det offentliga, sänder Arkelstens uppträdande förödande signaler om att vi politiker bestämmer själva vad som är rätt och orätt. Janne Josefsson och Uppdrag gransknings avslöjande av den omfattande muthärvan i Göteborg är förmodligen bara toppen på ett isberg.
”Jag låter mig inte påverkas av företag som bjuder”, säger Sofia Arkelsten med ett leende.
Så barnsligt, så naivt. En fundamental underskattning av oss väljare.
Här gäller det inte Sofia Arkelsten som person. Här gäller det förtroendet för våra folkvalda. För parlamentarismen. För riksdagen och den moderatdominerade ministären. Och i sista hand statsministern.
Förtroendet är förbrukat och hennes politiska situation är ohållbar. Låt Arkelsten slippa. Frågan är om Fredrik Reinfeldt har den politiska kraften och resningen.
RUNE LANESTRAND