Debatten om marknadskrafternas inverkan på vård, skola och omsorg får inte tystna. Det är dags att sätta stopp för månglarna inom välfärden. När skattemedel används för att berika riskkapitalister och direktörer, när medborgare förvandlas till kunder, är det dags att samla samhällets krafter till motvärn. Den typen av så kallad förnyelse leder inte framåt.
Den borgerliga regeringen har ännu inte tagit några initiativ för att åstadkomma förändring, utan enbart skrapat på ytan. Spåren borde annars förskräcka – inom både skolans och omsorgens områden. Tre toppchefer i företaget Carema Care tjänade tillsammans drygt 125 miljoner kronor 2010. Året efter kom entydiga rapporter om vanvård av boende på flera av företagets inrättningar.
De stora vinsterna tjänade direktörerna på inbetalda kommunalskatter, avsedda att täcka kostnader för äldreomsorg och vård. Pengarna hamnade i skatteparadis och i privata fickor, inte i fortsatt utveckling av verksamheten.
Privata företag, aktiebolag med uttalade vinstintressen, ansågs bättre än kommunens förvaltningar kunna leva upp till de äldres och omsorgstagarnas, läs: kundernas, behov. Allt iscensatt för att öka den så kallade valfriheten. Exemplen inom skolan de senaste åren är flera.
Täby kommuns försäljning av Tibble-gymnasiet till en rektor och lärare JO-anmäldes. Mindre skolor har köpts upp av stora vinstdrivande koncerner. Skolföretagare har blivit riktligt belönade efter att ha finansierat sin verksamhet med kommunala skattemedel – pengar har cirkulerat, affärer gjorts upp. I potten har funnits och finns medborgarnas skattemedel.
Köper sig före
En stor skolkoncern är Academedia som under 2011 bland annat tog in ett annat privat skolföretag, Pysslingen förskolor och skolor AB, under sina vingar.
”Nu kan vi ytterligare utveckla vår utbildningsverksamhet” framhåller de i sitt presentationsmaterial. Jo, kan så vara, men varför över huvud taget bedriva skolor i privata aktiebolag om man inte avser att tjäna pengar?
För inte så länge sedan fanns en inställning långt in i borgerliga led att välfärd i form av förskola, äldreomsorg, utbildning och sjukvård skulle bekostas gemensamt genom skatteuttag och fördelas efter behov. Solidaritet skulle gå före marknadslösningar och privat företagsamhet, därför ansågs samhället vara bäst på att utföra de olika tjänsterna.
Under 1990-talet intensifierades en diskussion om möjligheter för människor i behov av omsorg, eller för den delen föräldrar till barn i skolan, att få välja utförare. Som skäl angavs att valfrihet skulle förbättra kvaliteten och också genom konkurrens bidra till att minska samhällets kostnader. I dag ser vi facit; Den många gånger naiva tron på att en mångfald av skilda pedagogiker och kooperativa initiativ skulle växa fram och frodas resulterade i stället i vinstmaximerade så kallade oligopol inom branscher som skola och äldreomsorg.
Fortsatt följsamhet och acceptans för dessa privatiseringar leder ofrånkomligen till en situation där människor som har råd ”köper sig” före med följd att kvaliteten totalt riskerar att försämras. Den solidariska tanken om en rättvis fördelningspolitik, den så kallade generella välfärden, trasas sönder.
Storkoncerner blivit dominerande
I USA sattes en rad privatiseringsprojekt inom äldreomsorg och vård i gång på 1980-talet. Harvardprofessorn John D Donahue har i sin forskning beskrivit konsekvenserna i rapporten kallad Den svåra konsten att privatisera. Hans slutsatser är lika aktuella i dag; privata utförare inom den sociala sektorn, vård och utbildning, innebär långt ifrån att kvaliteten förbättras, snarare tvärtom. Han ifrågasätter också hur det verkligen blir med konkurrensen i praktiken.
I USA har företag köpts upp och storkoncerner blivit dominerande, på samma sätt som mönstret är här hos oss.
Människors behov är ytterst skiftande. Och minskade kostnader går nästan uteslutande ut på att det blir färre händer i vården, mindre tid för omsorgstagare/elever. Ett sådant samhälle äventyrar i längden tilltron till vårt generella välfärdssystem. Det är, som vi ser det, att gå baklänges in i framtiden.
Peter Persson, Jönköping, Anders Karlsson, Skåne västra, Phia Andersson, Västra Götaland södra, Bo Bernhardsson, Skåne södra, Ann-Kristine Johansson, Värmland, Jörgen Hellman, Västra Götaland Norra, Katarina Köhler, Västerbotten, Peter Jeppsson, Blekinge, Åsa Linderstam, Gävleborg, Raimo Pärssinen, Gävleborg, Christina Oskarsson, Västra Götaland Norra, Maria Stenberg, Norrbotten, riksdagsledamöter (s)